Mat, underbar mat

Här är ett tips på en självkomponerad urgod (om jag får säga det själv) soppa som gör sig mycket väl i höstmörkret:

Ta lite batat (1 jättestor eller 2 mindre blir bra), lite potatis om du har, två paprikor (tex de avlånga, lite sötare blir bra), rödlök, vitlök, bacon, kokosmjölk/grädde och koriander.

Lägg skivad/strimlad paprika i en ugnsform tillsammans med rödlök i klyftor och vitlök i bitar. Ringla över lite olivolja och honung, och tillsätt salt, peppar och alla kryddor du gillar. Jag lade tex lite örter, chili och paprikapulver. Överst lägger du bacon. Lägg in i ugnen. Skala och skiva bataten och potatisen. Koka den i en stor kastrull tills den blir mjuk. Då paprikan och löken blivit mjuk och rostad, ta ut ugnsformen, lägg baconet åt sidan och häll alla grönsakerna och kryddorna in i kastrullen med batat och potatis. Mixa allt med en stavmixer. Lägg i kokosmjölk, eller om du inte gillar kokossmak så funkar det säkert bra med grädde också. Krydda mer vid behov. Låt hastigt koka upp. Ät sedan den delikata soppan med bitar av ugnsbaconet samt med en stor hög koriander.

Varsågoda för tipset!

Stayin' alive

Det kanske inte verkar så, men I'm alive. Det händer en massa hela tiden och jag har grejer på gång till höger och vänster så bloggen ligger i träda. Eventuellt kommer bloggandet tillbaka i takt med att vintervinderna viner in över staden. Vi får se. På tal om dem så är det nog lite osäkert hur mycket alive man kan stay då det är så här arma kallt. Huj ändå, alltså 3 grader är ju vintertemperatur, alls icke sådan temperatur som min favoritmånad bör sporta med.

Det viktigaste som hänt är iaf att jag varit på ett underbart bröllop! Jag var på bröllop men hade inte tagit med mig näsdukar till kyrkan. Alltså classic rookie mistake, de skulle i sanning ha behövts. Nå, trots näsduksbristen så var ju brölliset mycket fint och roligt och lyckat och glatt! Och så kiva att partaja med en och annan bekant!

Annat som har hänt är att det var kul på konserterna förra veckan, och att vara på blandad körfest är ju megaskoj, det hade jag nästan glömt! Dock är man ej så pigg följande dag. Så har jag jobbat med det ena och det andra, haft ovanligt bra sånglektioner och njutit av några dagar körfritt. Och nu plötsligt är det dags att öva sånger igen. Och både denna och nästa vecka ska jag på resa. Man ba, vart går den här hösten riktigt?

Dagens saldo

Idag har jag varit på orkerster+solist+körrepetition. Och kära nån så det här är fint. Alltså jag är helt starstruck över att lilla jag står på samma scen som två av mina idoler! De två kvinnliga solisterna sjunger i sanning som gudinnor. Missa inte Agnus Dei hörni, missa inte det! Det är nog verkligen en ynnest att få vara med och sjunga så här vacker musik med en professionell orkester, stjärnsolister och en uttrycksfull kapellmästare. Mycket mycket fint.

Idag har jag också varit i sladdbutiken och köpt två sladdar. Det var däremot pinsamt. För jag skulle ha en sladd som jag kan koppla min iPod till TV:n med och därmed liksom se på netflix den vägen. Och ja, hur det nu är så är jag inte så värst bra på eller ens intresserad av teknikgrejs, jag vill mest bara att saker ska funka så man slipper tänka på dem. Så det kändes lite genant då jag a) inte mindes vilken generation min iPod är och b) var tvungen att visa foto på sladduttagen på min TV för att expediten skulle veta hurdan sladd jag behövde (tycker dock att jag är värd extra poäng för att jag faktiskt tagit dylika foton att användas som referens vid sladdköp). Hade ju aldrig ens hört talat om de två olika möjliga sladdsorter det fanns. Jag såg nog hur expediten log i njugg åt min naivitet. Jag försökte å andra sidan le mitt ljuvaste leende och avklara ärendet så snabbt som möjligt för att kunna sticka därifrån och undkomma den genanta stämningen. Man vill ju gärna verka sval och världsvan och ja, bra på det mesta. Det är liksom värst att be om hjälp med saker man borde veta saker om. Ungefär lika nolot som att snubbla och falla framför en folksamling. Håhhå. Nåja nu är sladden (eller egentligen sladdarna - vem hade trott att det behövdes två?!) i alla fall köpt så vi kan sluta fundera på den saken. Såvida systemet då alltså fungerar förstås, det har jag ej orkat testa ännu.

Istället kan vi tänka på att det är konsert imorgon. Och i övermorgon, jeij! Och så bör vi också ägna en tanke åt partajet jag ska på på lördag. Vad ska jag ha på mig tycker ni? Klädkoden är nämligen paljettklänning, sannerligen inte ofta jag varit på fest med dylik klädkod.

Busy bee och känslorna

Hej å hå, jag hinner inte med här med bloggeriet nu igen för jag har fullt upp (läs: kör). Efter två konserter förra veckan är vi nu inne i putki nummer två. De körfria dagarna för denna vecka är nu till ända, nästa gång det blir chill är nämligen på söndag. Dock kommer dessa konserter troligen att bli höstens höjdpunkt, är redan nu helt pirrig över att jag ska stå på samma scen som världsstjärnor och idoler! Mycket coolt. Dessutom är det ju fin musik, så det är en glädje att få sjunga det.

Nåväl, eftersom jag mest sysslar med att försöka få den där libera me-fugan att fastna i hjärnan, vid sidan av den eviga textredigering jag så där egentligen håller på med, så har jag inte så väldans mycket spännande att förtälja er. Förutom att jag nu har sett färdigt Orange is the new black. Och alltså. Om ni ännu inte sett denna serie så måste ni se den! Finns på Netflix. Det är sannerligen inte varje dag man ser en tv-serie där 90% av skådisarna är kvinnor! Och dessutom kvinnor av alla de slag. Och som beskriver relationer och känslor på olika sätt, både förväntade sådana och känslor framkallade av extrema situationer, av händelser i dåtid och i nutid. Och som behandlar tabubelagda ämnen. Och svåra ämnen, men med värme och humor. Och där alla karaktärer är mångfacetterade. Så. Bra. Vet ej hur jag ska orka vänta på att säsong 2 ska utkomma nån gång nästa år.

Och ja, på tal om känslor. Idag gick jag till dagis. Då en liten blond kille upptäckte att jag kommit sken han upp som en sol, släppte alla leksaker han hade i händerna och sprang rakt in i min famn för en bamsekram. Ibland är det extra fint att vara gudmor.

Måndag efter inspelning

Okej så jag har sjungit ungefär 90% av min vakna tid detta veckoslut vilket som vanligt innebär att jag nu är trött. Och jag är knappast den enda. Det här att ha körövning direkt efter skivinspelning var kanske inte helt optimalt. Kändes som om någon lagt en gardin framför mina ögon och liksom inne i min hjärna så jag inte kunde tänka klart. Men å andra sidan var jag ju extremt uppsjungen och det är ju inte så illa. En annan sak som är bra just nu är att nackspärren jag drog på mig i slutet av veckan har försvunnit under skivinspelningen, hur det nu sen är möjligt med tanke på att jag stått still och mer eller mindre spänt mig i typ 14 timmar detta veckoslut. Så kan jag ju inte heller låta bli att konstatera att det är en ära att få spela in en skiva (vilket är ett tungt petjobb) tillsammans med trevliga, lyhörda och musikaliska personer. Att stämningen fortfarande är god och sporrande då man är inne på dagens sjunde timme av koncentrerad sång betyder oerhört mycket.

Ja, och så är det ju rätt så bra att jag nu liksom är färdigt uppsjungen och i farten inför de två veckorna av ytterst intensivt sjungande jag har framför mig. Men det oaktat är det just idag mycket mycket skönt att jag inte behöver sjunga en endaste liten ton.

Den ovanliga morgonen

Idag har jag haft en lätt absurd morgon. Först övade jag en sång före jag ens ätit frukost. Sen blev min jobbfärd hindrad i och med att jag mer eller mindre cyklade in i en militär parad komplett med vita outfits med guld- och silverdetaljer, trummor i takt och utrop av order. Sedan köpte jag äppel på torget av en kille med troligt Tourettes syndrom (trodde först att han gick in i nåt och slog sig men jag ändrade åsikt om det då han för tredje gången ropade inom en minut). Sedan var många trafikljus avstängda och det var en massa bilar som körde i Kronohagen, där ingen någonsin brukar köra. Och så slutligen blev en taxichaufför irriterad på att jag var för långsam i svängarna så han öppnade fönstret och skrek order åt mig där jag stod med min cykel och väntade på alla bilar som kom från höger.

Undrar vad som kommer att hända till näst?

Inte fy skam

Alltså hörni veckoslutet som gick var alldeles utmärkt! Jag har firat en nybliven doktor och en nybliven 30-åring, lekt på gräsmatta och med stenar, brunchat med bästisar och haft produktivt möte. Dessutom fick jag ett glädjebud om en långväga gäst som lär infinna sig i höstmörkret! Och därtill har jag städat, vilket man lugnt kan säga att var ytterst behövligt.

Tyvärr har det visat sig att denna måndag är... just det, en måndag, så saker förlöper inte lika smidigt idag, om vi säger så. Men åtminstone kan jag fröjdas åt att då jag väl kommer hem efter denna smått oproduktiva dag så är hemmet städat och kylskåpet fyllt av postbrunchläckerheter. Och det är inte fy skam det heller.

Nära ögat

Jess, jag klarade av att vara sångledare! Jag var en succé! Eller nä, det var jag inte alls men jag var i alla fall ingen katastrof. Folk sjöng med och var glada och det är väl så bra det kan bli, typ.

I övrigt överlevde jag också konststycket att hålla tal inför och efter en hel rad prominenta och hierarkiskt högstående personer. Det var lite pirrigt, men I made it. Fattar för övrigt inte hur folk bara kan stiga upp och hålla tal utan en endaste liten papperslapp till stöd, har de liksom memorerat sitt tal (hur bra minne har de på en skala?) eller har de bara fått en sanslöst bra talets gåva? Eller kanske de bara är så mycket mer kvicktänkta än jag att de i stunden kommer på fina saker att säga? Nåväl, jag var mycket väl förberedd, i vanlig ordning, och det var min räddning. En annan räddning var att jag i sista stund kom på att jag ska tala om fruktbart samarbete, inte fruktsamt som jag hade skrivit i talet. Hade kunnat bli lite pinsamt. Det är därmed en sann pinsamhetsminskande lycka att jag nu ändå trots allt tycks ha varit med då kvicktänktheten delades ut, eftersom jag bevisligen fick en liten liten del av den gåvan.

Flytet

Ibland hörni har man flyt. Idag har det varit en produktiv dag. Jag har:
1) Fixat färdigt ett abstrakt
2) Mejlat in abstraktet
3) Fått svar en timme senare om att abstraktet är godkänt
4) Anmält mig till konferensen
5) Betalat för konferensen
6) Bokat flyg till konferensen

Smidigt värre. Så, på en dag har jag nu plötsligt fixat mig en höstresa. Prag, vi möts igen, såhär nästan 10 år senare.

I'm a survivor!

Okej hörni. Jag har varit på minturné och avklarat konsert 1/11 för den här hösten. Det var en konsert som inte var speciellt angenäm att genomföra men som säkerligen kommer att frambringa många historier i framtiden. Denna konsert kan nämligen jämföras med USA -05 och sångfesten -11. Det var hett som i en potatiskastrull i konserthuset i Åbo stad. Seriöst alltså! Kombinationen typ 100 musiker + 80 sångare + trång scen + spotlights rakt på kören + ingen luftkonditionering + 1700 i publiken + frackar och klänningar som inte andas var förödande. Och att musan dessutom var sådan att kören vid flera ställen står tyst och väntar i typ 40 övningsnummer (ja, inte ens takter, utan övningsnummer) ökade inte trivseln precis. Efteråt frodades historierna om på exakt vilka kroppsdelar svetten hade runnit på alla och vilka trick folk tog till för att inte svimma (andas som en ångvält, stirra på musikernas noter för att fatta var vi befann oss, tänka "en minut till, en minut till", osv). I slutet släppte min koncentrationsförmåga och jag missade flera insatser bara för att hjärnan slutat fungera av hettan. Tur att det var fransk impressionistisk musik vi framförde så att det kanske kan anses höra till stilen (kan man ju intala sig i alla fall) att kören är lite sen och yr.

Nåväl, publiken verkade iaf nöjd så månne det inte gick helt okej i alla fall. Och säkerligen kommer kören i många år att tala om "den där åbokeikkan", precis som historierna fortfarande lever om sångfestens svettiga konserter. Få saker skapar lika starka samhörighetskänslor som en gemensamt överlevd extremt svettig konsert. Jag tror bestämt vi har skrivit lite intern körhistoria här.