Jess, jag klarade av att vara sångledare! Jag var en succé! Eller nä, det var jag inte alls men jag var i alla fall ingen katastrof. Folk sjöng med och var glada och det är väl så bra det kan bli, typ.
I övrigt överlevde jag också konststycket att hålla tal inför och efter en hel rad prominenta och hierarkiskt högstående personer. Det var lite pirrigt, men I made it. Fattar för övrigt inte hur folk bara kan stiga upp och hålla tal utan en endaste liten papperslapp till stöd, har de liksom memorerat sitt tal (hur bra minne har de på en skala?) eller har de bara fått en sanslöst bra talets gåva? Eller kanske de bara är så mycket mer kvicktänkta än jag att de i stunden kommer på fina saker att säga? Nåväl, jag var mycket väl förberedd, i vanlig ordning, och det var min räddning. En annan räddning var att jag i sista stund kom på att jag ska tala om fruktbart samarbete, inte fruktsamt som jag hade skrivit i talet. Hade kunnat bli lite pinsamt. Det är därmed en sann pinsamhetsminskande lycka att jag nu ändå trots allt tycks ha varit med då kvicktänktheten delades ut, eftersom jag bevisligen fick en liten liten del av den gåvan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar