Hej å hå, jag hinner inte med här med bloggeriet nu igen för jag har fullt upp (läs: kör). Efter två konserter förra veckan är vi nu inne i putki nummer två. De körfria dagarna för denna vecka är nu till ända, nästa gång det blir chill är nämligen på söndag. Dock kommer dessa konserter troligen att bli höstens höjdpunkt, är redan nu helt pirrig över att jag ska stå på samma scen som världsstjärnor och idoler! Mycket coolt. Dessutom är det ju fin musik, så det är en glädje att få sjunga det.
Nåväl, eftersom jag mest sysslar med att försöka få den där libera me-fugan att fastna i hjärnan, vid sidan av den eviga textredigering jag så där egentligen håller på med, så har jag inte så väldans mycket spännande att förtälja er. Förutom att jag nu har sett färdigt Orange is the new black. Och alltså. Om ni ännu inte sett denna serie så måste ni se den! Finns på Netflix. Det är sannerligen inte varje dag man ser en tv-serie där 90% av skådisarna är kvinnor! Och dessutom kvinnor av alla de slag. Och som beskriver relationer och känslor på olika sätt, både förväntade sådana och känslor framkallade av extrema situationer, av händelser i dåtid och i nutid. Och som behandlar tabubelagda ämnen. Och svåra ämnen, men med värme och humor. Och där alla karaktärer är mångfacetterade. Så. Bra. Vet ej hur jag ska orka vänta på att säsong 2 ska utkomma nån gång nästa år.
Och ja, på tal om känslor. Idag gick jag till dagis. Då en liten blond kille upptäckte att jag kommit sken han upp som en sol, släppte alla leksaker han hade i händerna och sprang rakt in i min famn för en bamsekram. Ibland är det extra fint att vara gudmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar