Saker vi stör oss på idag

Idag är vi främst störda på att folk inte tömmer kaffeporon ur kokaren då de tillrett sitt kaffe. Och dessutom, hur svårt är det liksom på en skala att skölja ur kaffekannan? Det känns inte så jätteangenämt att inleda sitt kaffekokande med att diska kannan och tömma nån annans poro i roskisen. Fy på er, latmaskar!

I övrigt har vi en solig och glad dag, vi är ganska produktiva och fortfarande höga efter helgens skrattsessioner.

Om hur man vet att söndagen var social

Då man tillbringat exakt hela söndagen i sitt eget hem och inte direkt kan beteckna dagen som varken produktiv eller stressig bevisar det faktum att man hittar söndagens Hbl liggande oläst i köket att dagen trots allt varit synnerligen social.

A weekend in all shades of black and white

Lördagen blev precis så härlig som jag förutspådde på basen av den roliga bak- och skrattrumban på fredagen. Och denna söndag har jag inte satt min fot utanför dörren. Istället har jag skrattat, sett på Friends, pratat och skrattat lite till. Dessutom har jag ätit 2,5 dukningar frukost, ett oklart antal macarons, samt en individuellt anpassad middag.

Jag kan bara konstatera att detta veckoslut går till historien som ett av de roligaste och socialaste på länge. Nya stories och quotes har i sanning fötts. Jag har världens bästa vänner. Och det är sånhärna tider man menar när man säger att det är tider.

Lördag!

En av fredagskvällens absoluta höjdpunkter var då jag stod med ett vinglas i ena handen och den andra handen i diskhon. Talangfull som jag är upprepade jag denna bragd även idag, nu dock med ett skumpaglas i handen (den som inte var i diskhon alltså). Jag har diskat många skedar, många. Och så har jag smakat på diverse röror i olika vita och svarta nyanser. Dessutom har jag skrattat mig dubbelvikt åt vissa lila soppor, jämät-kakor och försvunna skedar. You so had to be there, men alltså aldrig förr har väl köksarbete varit såhär kul.

Jag tar allt detta som ett mycket gott omen inför kvällen.

Bra jag.

Redan en längre tid har jag varit lite bekymrad över min jobbdator. Den har haft lite liknande fel som min tv där hemma har just nu (och som jag vitt och brett gnällt om på fejan), nämligen att skärmen nu och då liksom blir gul. Den är inte konstant gul, men flimrar till med jämna mellanrum.

Nåh, idag gjorde jag slag i saken och påtalade problemet åt dataduden här i korridoren. Han sade "hmm, ojdå..." och så kom han och tittade på datorn. Det tog honom ca fyra sekunder att lokalisera att sladden till skärmen satt löst. Så tryckte han in den och nu funkar bilden utan problem.

Eh...bra jag. Kanske jag skulle kolla tv:ns sladdar också innan jag drar ut på tv-shoppingstråt?

Faktum

Jag lägger alldeles för mycket tid och energi på att fundera över hur jag riktigt ska få inspiration, koncentration och energi för komma igång ordentligt med jobbasi, istället för att helt enkelt bara sätta igång med det.

Solen

Alltså kylan suger och vi är alla trötta på vintern nu osv osv. Men hörni, solen! Den är nog kiva den! Om solen skiner är det lite mera okej att det är kallt och halt tycker jag.

I Amerikat plockade jag fram solbrillorna och njöt av att få använda dem igen. Då ställdes jag frågan när jag senast haft dem på näsan?
Jag: ...humm... kanske i början av oktober?

Sedan dess har de legat i en låda. Så dags för vår nu.


(P.s. Förlåt, det kommer sånhärna meningslösa inlägg nu för jag har inget annat att komma med. Fatta, nu har jag liksom skrivit två inlägg i rad om vädret.)

Överenskommelsen

Okej vädret, here's the deal:

Jag köper ett busskort som gäller i 45 dagar och du fixar så att jag kan plocka fram cykeln senast då busskortet gått ut, okej?

Undrens tid och allt det där

Idag har jag emottagit sju telefonsamtal (jee, jag är pop!), av vilka endast ett var snabbt avklarat. Dessutom har jag ringt ett samtal själv.

Ni minns väl hur cräppig min telefon varit på sista tiden? Idag är jag mycket imponerad av telefonens prestation. Den har nämligen inte stängt av sig en endaste en gång.

Vad är det?

Jag googlar recept på bullar och hittar ingredienser som husk och psylliumskal. Que?

Dagens problem

Ni minns hur ivrig jag var under och efter konferensen? Hur jag skulle bli en stor och berömd forskare med värsta coola forskningen? Ja?

Nå, i och för sig har inget förändrats. Jag vill fortfarande det där och tycker fortfarande att konferensen var otroligt inspirerande och häftig. Men. Problemet idag är att jag inte riktigt lyckas lyfta ner den här inspirationen från det "rosa drömmen om framtiden"-molnet till en basic "sitta här vid skrivbordet och dona med statistik"-nivå.

Jag vill liksom vara cool, inte behöva jobba för att bli det. Fett jobbigt dethär.

Problemet med jet lag

Problemet med jet lag är inte, som man ju kunde tro, att man inte får sömn på kvällen och är sanslöst trött hela förmiddagen (om man har ett jobb som mitt kan man ju trots allt ta sig vissa friheter och skippa det där med working nine to five och köra med nåt som snarare kunde kallas eleven to seven (dock icke att förväxla med en viss kioskkedja med långa öppethållningstider)). Det verkliga problemet med jet lag är det faktum att den sena väckningen innebär att man tvingas lyssna på Nyländsk förmiddag i Radio Vega eftersom morgonsändningen slutat sändas då man vaknar.

Jag måste vända dygnet nu.

Stora och viktiga nyheter.

En söndag som denna i mitten av februari har jag plockat ner adventsstjärnan. Nu är julen definitivt slut.

Min korta narikkakarriär

Läste om Linas narikkaskräck och kom osökt att tänka på min egen kortvariga karriär som narikkapersonal. Detta yrke prövade jag på en kväll i min ljuva ungdom tillsammans med några kompisar i samband med någon mässa (jag har förträngt vilken, och också varför just vi egentligen skulle sköta detta).

Att ta emot jackor var en enkel biff, medan det var värre att återbörda jackor till sina ägare, för då måste man ju minnas vem som skulle få jackan man hämtade. Jag minns speciellt en proud moment då jag fick lappen av ett medelålderspar och letade fram deras jackor. Då jag skulle ge dem jackorna hade jag dock glömt hur paret såg ut. Så jag gav jackorna åt ett godtyckligt medelålderspar som drog på sig dem och sen efter en stund kunde konstatera att "öh, detta är nog inte våra jackor". Så jag fick dem tillbaka och tvingades ge dem åt de riktiga ägarna som hade bevittnat hur jag gav deras jackor åt fel människor. Jag ba (pinsamt rodnande): "HÄR är era jackor, ursäkta att det tog en stund". Som ni förstår är alla glada över att min narikkakarriär blev kort.

Tur att jag är bra på annat.

Finn fem fel.

Idag var jag ute på stan. Det var kallt. Sedan kom jag hem och blev allt mer frusen. Så just nu här hemma har jag på mig två skjortor, en ylletröja, en fleece, dubbla byxor och två par yllesockor.

Och som bäst fryser jag om händerna och överväger att dra på mig ett par vantar. Nu undrar jag lite försynt om det verkligen är meningen att man ska behöva ha på sig hela garderoben då man är hemma?

Vilken tur att det utlovas vindrickande på bar i kväll så jag får upp värmen lite!

Spänning på hög nivå

Jag ligger i soffan och är hungrig. På bordet bredvid mig ligger en öppnad karkkipåse. Ingredienser till en pastasås finns hemma och det borde inte vara speciellt svårt att slänga ihop den. Men jag skulle liksom inte orka.

Detta är i sanning ett stort vardagsdilemma. Ingen vet hur det här kommer att sluta! Kommer jag att
a) dra mig upp ur soffan och slänga ihop såsen, eller
b) ligga kvar och äta karkki till middag?

Störande musik

Läste ett gammalt inlägg av Hanna, där hon redogjorde för vilka låtar det inte är okej att höra i panflöjtsversion i butiker.

Jag kan nu tillägga att det verkligen inte är okej att höra Stormskärs Maja (varken på panflöjt eller piano eller någå annat instrument) spelas i hela flygplanet under start och landning. What's up with that liksom?

Queen of packing

På vägen till Amerikat vägde min kappsäck många kilo under den tillåtna mängden. Lugna puckar tänkte jag (man vill ju inte betala 100e extra för övervikt) och gick gladeligen ut på shopping av olika nödvändiga klädmässiga ting och amerikanska matvaror. På grund av extrem utrymmesbrist på hemvägen packade jag ytterst omsorgsfullt och tätt, och lade alla nyinförskaffade böcker i handbagaget eftersom det var mest utrymmeseffektivt så. Då kappsäcken sedan visade sig väga 48 av 50 tillåtna pounds vid hemresan kände jag mig rätt så nöjd med min shopping och placering av böcker.

Emedan jag vid gaten plötsligt tvingades skicka också mitt posterrör som incheckat bagage och detta fortfarande är försvunnet nånstans i världen (trots att kappsäcken hittat hem) är jag nu glad över att jag åtminstone kan vara mkt nöjd över min packning. Hahaa, flygbolaget, in your faces! Känn er snuvade på mina fyrk!

Dagens trötta inlägg

Igår kväll var jag inte trött. Men idag, idag folket är det andra bullar. Jag gjorde en enorm kraftansträngning för att stiga upp 8-tiden för att ta emot min kappsäck och en ännu större ansträngning för att stiga upp nyss från min lilla tupplur. Jag vill bara sova, okej? Jag orkar inte vända dygnet!

Att ha jet lag är som att ha krabbis. Man är hungrig på konstiga tider, trött på konstiga tider, vill bara sova och känner sig sunkig. I all min ynklighet här är det som om jag aldrig varit med förr. Suck.

Hemma igen

Jahapp. Hemma igen efter en resa på närmare 24 timmar inklusive söndriga, försenade, missade och ombokade flyg. Seriöst alltså, så långt borta är väl inte Amerikat heller att det ska behöva ta ett dygn att komma hem. Nåväl, här hemma är allt i alla fall sig likt. Adventsstjärnan hänger fortfarande i fönstret och allt ser lika ut som då jag for. Förutom att jag nu har en enorm posthög innanför dörren och ungefär en miljon räkningar och andra grejer att ta itu med. Äsch. Reality check genast liksom.


Dagens störande: Att jag inte fått mitt bagage än. Det är inte meningen att en stackars shoppare ska behöva vara utan sina nyinförskaffade grejer efter att flygresan tagit slut.

Dagens wtf: Klockan är snart midnatt och på över två dygn har jag sovit sammanlagt kanske 9 timmar. Och jag är inte trött, bara lite snurrig. Mysko mysko.

Dagens jee: Mina vänner. Besök, matuppköp, meddelanden på fejan, g-chatt.

Mera bilder. Orka åka hem alltså.

I like this country.

First picture blog: Signs of a roadtrip

Roadtrip trough three states = Party in the USA and all the music you can think of for many many hours. And laughs and jokes and snacks. Glee. Black and red liquorice. A movie. No swim in the pool. Songs or socks? Donkeys licking your car. Buffalos, antilopes and mammoths. And many signs:


In Lingle you can go to this bar (or use the drive-up). We did not because we did not belong to the aimed group.

We followed all orders.

We also followed road signs.

We did not buy any Devlin.

And we used doors as needed.

Gotta ♥ Roadtrip.

Den stora mättnaden

Puh. Jag säger bara: enorma burritos först och en tur till Cheesecake factory för efterrätt. Seriöst, så gott det var. Och så mätt jag är.

Såg dock ingen Penny.

Bra feelis i kaffekön

Man blir på så gott humör av att köpa kaffe då man kallas sweetie och honey av de gulliga tanterna i bibliotekets kaffekiosk.

Things I would like to import... or export? ...well have.

- All-you-can-eat sushi buffet. Förstår ni? All. you. can. eat. Av sushi. För ett billigt pris. Aldrig förr har jag ätit mig proppmätt på sushi. Detta behöver vi, okej?

- Bokhandlar som är mysiga och söta med en massa soffor överallt där du kan sitta och bläddra i böckerna. Och som har en massa underbara och vackra böcker som du bara vill köpa. Och som har ett café som heter "Coffee and literature". Med god latte. Åh.

- Outlet malls. Need I say more?

To be continued (most likely).

Snapshots from my nightly trip

Ladies and gentlemen, welcome to our flight to Denver. We will start boarding as soon as the flu arrives. ... Uhm, I mean the crew arrives.


Ladies and gentlemen, welcome to Denver! The local time is .... bedtime.

Framtiden

Men alltså folket, nu är det så att jag har bestämt mig. En vacker dag ska jag också vara en cool forskare med spännande och imponerande forskning som brinner för mitt ämne och som är så känd att jag blir inbjuden som Invited speaker till konferenser, och som introduceras med orden "Well, Jro doesn't really need an introduction, if you are like me you have been following her research over the years...". Sedan ska jag kunna presentera min coola forskning med en snygg och välstrukturerad visuell presentation och på ett sätt så att typer inom samma ämnesområde blir imponerade men också så att alla andra förstår hur vettigt och spännande det är.

Alltså det här har nog varit så coolt så jag svimmar en smula. Det finns så många smarta människor att det är lätt att bli lite uppgiven och matt inför allas coolhet. Men inte jag minsann, för nu har jag ju åtminstone ett mål! Eller en dröm i alla fall.

Och gestaltningssvårigheterna bara fortsätter

Igår var jag utomhus i två timmar, för första gången sedan måndag. Innan dess hade jag vistats i icke-luftkonditionerad luft kanske max 5 minuter i taget på vägen till olika restauranger.

Men igår då som sagt tog jag mig i kragen och gav mig själv lite konferensledigt i några timmar. Jag tänkte mig en promenad till centrum, kanske se lite av freedom trail, lite solsken. Ni vet.

Nå vad hände då? Jo, jag hade inte mindre än tre kartor till mitt förfogande. Ändå tappade jag bort mig fyra gånger.

How not to make a good impression

Mitt hotellrum är på sextonde våningen. Konferensen är på fjärde och ibland tredje våningen. Gymmet och poolen är på femman, Starbucks på tvåan och receptionen på ettan. Som ni förstår åker jag en hel del hiss mellan dessa olika våningar. Hissarna finns längs med tre väggar i en skild aula med böjliga väggar. Aulan har liksom inga hörn alls (mycket mysko om ni frågar mig). Vissa hissar går till de lägsta och högsta våningarna och vissa går till våningarna i mitten. Det är, som ni förstår, bäddat för förvirring. Emedan jag tyvärr inte är så bra på det här med att gestalta min omgivning lyckas jag så gott som varje gång rådda bort mig. Då jag kliver ut ur hissen måste jag stanna upp en stund, dels för att förstå vilken hiss jag egentligen åkte med och dels för att komma fram till vilket håll jag riktigt ska gå för att komma till mitt rum.

Alltså all is egentligen well, för självklart hittar jag ju rätt varje gång (man är ju inte helt blåst vettja). Dock känns det lite snopet att kliva ut ur hissen och stanna upp och se sig förvirrat omkring, alternativt ta några steg åt ett håll för att sedan göra en tvärsväng (och så gott som snubbla över sina egna byxor) och gå åt andra hållet – då det står nån snygg PhD student kvar i hissen och ser på.

Walk with style liksom. Not.

Resan hit

Note to everyone: Åk alltid med Air France på långdistansflyg i fortsättningen! För matens skull.

Eller vad sägs om champagne (!) som aperitif (eller som resesällskapet sade: ”Nog tar vi väl ett glas då de nu trugar”), middag bestående av tre goda och välkryddade rätter med en liten flaska vin, plus mandarin och brieost. Och sedan ännu ett mkt bra mellanmål innan landning.

Så ja, alltid Air France i fortsättningen, som en liten note åt er och mig.