Okej hörni. Jag har varit på minturné och avklarat konsert 1/11 för den här hösten. Det var en konsert som inte var speciellt angenäm att genomföra men som säkerligen kommer att frambringa många historier i framtiden. Denna konsert kan nämligen jämföras med USA -05 och sångfesten -11. Det var hett som i en potatiskastrull i konserthuset i Åbo stad. Seriöst alltså! Kombinationen typ 100 musiker + 80 sångare + trång scen + spotlights rakt på kören + ingen luftkonditionering + 1700 i publiken + frackar och klänningar som inte andas var förödande. Och att musan dessutom var sådan att kören vid flera ställen står tyst och väntar i typ 40 övningsnummer (ja, inte ens takter, utan övningsnummer) ökade inte trivseln precis. Efteråt frodades historierna om på exakt vilka kroppsdelar svetten hade runnit på alla och vilka trick folk tog till för att inte svimma (andas som en ångvält, stirra på musikernas noter för att fatta var vi befann oss, tänka "en minut till, en minut till", osv). I slutet släppte min koncentrationsförmåga och jag missade flera insatser bara för att hjärnan slutat fungera av hettan. Tur att det var fransk impressionistisk musik vi framförde så att det kanske kan anses höra till stilen (kan man ju intala sig i alla fall) att kören är lite sen och yr.
Nåväl, publiken verkade iaf nöjd så månne det inte gick helt okej i alla fall. Och säkerligen kommer kören i många år att tala om "den där åbokeikkan", precis som historierna fortfarande lever om sångfestens svettiga konserter. Få saker skapar lika starka samhörighetskänslor som en gemensamt överlevd extremt svettig konsert. Jag tror bestämt vi har skrivit lite intern körhistoria här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar