Meddelande III och IV

Tre: Igår plockade jag ner julgrejerna, jag kände liksom att stunden var kommen. Men nog är väl en onsdag i februari lika passande som julundanstädningsdag som precis vilken annan dag som helst i vilken annan månad som helst. Jag menar, det är ju inte ens påsk på länge ännu. Nåväl, i casa jro är julen i alla fall slut nu. (Fast det opponerar sig min amaryllis tydligen emot. Den började blomma för första gången på trettondagen och andra gången precis då jag kom hem från resan. Man ba, timing is everything?)

Fyra: Jag tror jag kanske är lite förkyld. Fast det är osäkert för det kan också vara att det bara är jet laggen jag känner av. Ingen vet. Det enda jag vet är att jag känner mig konstig, speciellt på förmiddagarna. Så för tillfället kör jag med jag esberitox och om sovandet inte blir bättre börjar jag med melatonin imorgon. Så motar jag samtidigt både förkylningsolle och sovolle i grind, liksom. Piller, not time, is everything.

Meddelande II

Förutom den jet lag-relaterade irritationen är läget dock mycket bra just nu. Inte nog med att jag varit på en underbar resa, känner mig utvilad och full av inspiration gällade en massa olika saker. För nu är jag så glad så glad att äntligen få säga detta:

Om allt går enligt alla tidtabeller kommer jag att om en månad vara en publicerad forskare! Förstår ni! Min artikel är äntligen godkänd av en peer-reviewed tidskrift! Jag blev så arma nervös då jag anlänt till Colorado och såg att jag fått ett mejl med rubriken "Decision letter" - hittills har dessa mejl nämligen främst lett till känslor av besvikelse. Nu är jag däremot så otroligt glad och så stolt och så lättad! Arbetet med den artikeln är därmed strax helt  och hållet avslutat, många många år och svängar efter att jag började arbetet med den. Otroligt men sant!

Ni kan bara gissa hur länge jag väntat på att få publicera ett inlägg som detta. Bästa vänner, nu är det tider! Skumpatider!

Meddelande I

Okej, så det här med jet lag är som vanligt ett otyg. Den första natten hemma sov jag av ren utmattning natten igenom, på grund av resan jag var som en klubbad säl i drygt 10 timmar. Men de två nätter som följt på det har inte varit lika lätta. Jag somnar först närmare 3-tiden och vaknar därmed också först 11-12-tiden. Idag hade jag goda föresatser om att stiga upp där vid 9-isch, men tydligen har jag i sömnen gladeligen stängt av all väckning och sovit vidare. Argh, hur ska jag nånsin få det här svängt om jag till och med motarbetar mig själv? Det är så mycket lättare att resa åt andra hållet, då man bara måste vaka lite längre för att svänga dygnet. Jag är usel på att tvinga mig själv att stiga upp tidigare. Dessutom är det så störande att vara snurrig hela förmiddagen samt kaffesugen hela kvällen.

Men men, vettcha man kan jobba kvällsskift också, så länge jobbet blir gjort liksom.

Colorado

Nu är jag väl hemkommen och vi börjar närma oss slutet av fotoinlägg från resan. Colorado var härligt, precis som för två år sedan. Detta allra mest för att jag där fick kvalitetshänga med en av mina närmaste vänner som jag tyvärr träffar allt för sällan. Det är så vemodigt att ta farväl och inte veta när vi träffas nästa gång. Om några månader, om ett år, om fem år? Ingen vet.

Men Colorado är fint också på andra sätt och vis. Där finns vackra berg, fin natur, underbara små butiker (för att inte tala om shopping malls), ekotänk och kompostering, light rail och fungerande bussnätverk. Denna gång rörde jag mig mest i den lilla staden Boulder, som visade sig vara mycket söt. Nästa gång vill jag besöka Colorado på sommaren, tänk hur fint det måste vara då allting grönskar framför de där bergen!

Först fanns det ingen snö alls.

En alldeles underbar bokhandel där jag köpte mig The perks of being a wallflower.

Vackert.

Det visade sig att det gick mycket bra att shoppa i Colorado Mills-mallen.

Sedan snöade det och bergen blev dramatiska.

Huvudgatan Pearl Street i Boulder. Söt, eller hur?

Mys.

Jag såg sanningen på ett hus.

Matsemestern

Nåväl, som ni förstår och vet så har jag naturligtvis inte bara sportat. Jag har också ätit och druckit kaffe. Låt mig få summera höjdpunkterna:

Jag har ätit färsk frukt så fort tillfälle getts. Denna heter Lilikoi men så vitt jag förstår är det passionsfrukt. Typ, i alla fall.

Jag har stundvis ätit snacks på stranden.

Jag har smakat på "Shave Ice, no D". Det är liksom is med smak och underst finns glass och söta bönor.

Jag har köpt cookies i ett coolt bageri.

Jag har ätit berömda shrimps från Giovanni's shrimp truck. Det var sannolikt gott!

Köpt megagott kaffe för en billig slant i detta café. Seriöst, Kona Coffee måste nog vara bland världens godaste.

Jamba Juice! Just vad man behöver inför en dag på stranden!

Mochi ice cream, en specialitet på Oahu. Gott!

Sista kvällen på Hawaii slog vi på stort och åt på restaurang. Jag åt en fisk som heter Opa.

Vi hade en liten "far jag kan inte få upp min kokosnöt"-situation going on efter att jag köpt mig en dylik. Men efter en operation involverande en kniv, två plastpåsar och en balkong fick vi till sist upp den.

Jag åt för första gången mochi.

Lunch i Boulder. Se-ri-öst, pizzorna var to die for!

Kaffe köpte jag här hos the Unseen Bean. Det är en blind dude som rostar bönorna, coolt eller hur!

Jag har ätit en helt och hållet vegansk middag på restaurang. Det var sanslöst gott och kreativt! Och vackert!

Efterrätten var fluffig.

Ozo coffee gjorde min dag. Där fick jag för första gången tillräckligt med utrymme för mjölk i kaffet och dessutom rabatt eftersom jag ju bara köpte 3/4 av koppen.

Mkt mysigt café i Boulder där vi tog oss en hederlig Fika enligt vår 7-åriga tradition.

Lokalt ölbryggeri. Där fick man sig smakbitar av de olika öl man var intresserad av före man beställde in sin öl. T.o.m. jag gillade vad jag drack!

Semesterns avslutningsmiddag bestod av en gigantisk hamburgare.

Sportsemestern

Denna semester har jag inte legat på latsidan. Eller, visst har jag det också, för jag har solat och ätit och läst och sluibat. Men, samtidigt har jag semestersportat som aldrig förr. På Hawaii satsade vi på en hel del promenader, både på stränderna och i städerna. Och så hoppade vi ju titt som tätt i vågorna också. Men inte nog med det! På konferenshotellet fanns ett fitnesscenter som visade sig erbjuda vissa intressanta kurser. Så, förutom att gå på gym så deltog jag därmed i en HC pilatesklass med en ledare som inte lät oss ta det lugnt alls. Har aldrig varit på en lika effektiv och tung pilatestimme och måste säga att jag verkligen fick mersmak! Så valde jag också att delta i en yogatimme. Nu är ju yoga inte helt min grej, jag är liksom mer för det där med pilates, men den här timmen visade sig bli en av resans sporthöjdpunkter. Vi var bara fyra deltagare och själva timmen gick av stapeln klockan 6.30 utomhus på en veranda vid en pool. Det betydde att vi började yoga i mörkret för att avsluta timmen precis då solens strålar letade sig över taken och lyste på oss. Det var en verkligt fin början på den dagen.

I Colorado har jag också varit på den ena jumppan efter den andra. Jag har varit på gym, försökt gå på pilates men inte lyckats, samt gått på Chisel-timme och TRX-suspension training transformation. Dessutom, och detta var höjdpunkten, har jag simmat i en utomhusbassäng i snöstorm. Mycket, mycket feelis!

Efter den hårda Chisel-träningen idag när jag dock en viss oro över muskelvärken som med största sannolikhet kommer att infinna sig imorgon, troligen nånstans i en obekväm flygstol mellan Denver och London. Men sådan är ju sportarens lott. Och så har jag ju fått yoga i soluppgång och simma i snöstorm, i två väldigt olika delar av detta enorma land. Detta är verkligen kontrasternas resa.

Scenen för yogan i soluppgången.

Scenen för utomhussimningen i snöstorm (dagen efter snöstormen)

JRO’s top 5 reasons for loving the USA as observed by an American.*

Dear readers, for the first time in the history of ever, this blog is proud to present a guest blogger. Enjoy!

--------

1. Long and warm winter days (in select cities).

2. Mountains, volcanoes, and oceans (not seas).

3. Shopping sprees. At flea markets, outlet malls, and Whole Foods.

4. Starbucks. In a variety of sizes.

5. Friendly drivers. And people.

* This list is presented in no particular order; though if it were ranked in order of JRO’s preference, it’s likely that Starbucks and shopping would be tied for first place.

Paradisstranden

En av dagarna på Oahu begav vi oss i arla morgonstund ut på hike upp för den utdöda vulkanen Diamond Head. Utsikten därifrån var fabulös:

Japp, det är Waikiki Beach som ligger där framför det där ljusröda huset.

Stilla havet var vackert, som alltid.

Efter detta ville vi idka strandliv. Den strand vi siktat in oss på var redan fullsatt (eller alltså, parkeringen var stängd), så vi begav oss vidare för att hitta någon annan strand. Vi stannade vid Sandy Beach som såg vacker, om än blåsig ut och packade ut oss ur bilen och vandrade längs med stranden för att hitta ett lämpligt ställe att slå oss ner på. Medan vi letade efter Det Bästa Stället kom en Baywatch-dude* fram till oss och undrade om vi "are familiar with this beach?" Och vi ba, no, why? Och han ba: "well, if you wanna swim, this is not the beach for you. This is the beach for back and head injury". Vi ba oo-kej, let's not stay here och jag döpte om stranden till Scary Beach.

Scary Beach där i bakgrunden.

Så eftersom vi inte ville tillbaka till the tourist madness på Waikiki Beach så tipsade Baywatcharen oss om en annan beach som låg gömd bakom en McDonalds ca 10 minuter bort. Så vi körde iväg, hittade McDonaldsen, svängde in på en suspekt liten väg och parkerade på en liten obetydlig parkeringsplats. Så gick vi fram mellan träden och möttes av detta:

Bakom träden ligger paradiset!

Efteråt enades vi alla om att stunden då vi hittade denna strand var en av höjdpunkterna på resan. Det var verkligen en paradisstrand med turkost vatten, ofattbart mjuk sand, ljummet vatten, få människor och dramatiska berg i bakgrunden. Vår eftermiddag där var så osannolikt underbar att vi beslöt oss för att återvända följande dag.

Åh, sanden, vattnet, omgivningen.

Jag döpte stranden till Paradisstranden.

Det var fiilis på hög nivå att hoppa i dedär vågorna och ropa Woohoo varje gång en stor våg rullade in.

Folk gifte sig och bröllopsfotade sig på stranden. Tror att jag såg tre olika brudpar.

Tack stranden, du blev resans höjdpunkt.

* Han var egentligen en livvakt, men han såg sannerligen ut som en baywatch-dude.

HNL-LAX-DEN in gagnam style

Nu har jag, tyvärr, lämnat paradisöarna bakom mig men, dessbättre, tagit mig till Colorado. Här är det också fint, fast på ett annat sätt. Och här måste man ha vinterjacka och vantar. Det känns lite ovant såhär två veckor senare. Lite mer Hawaiiblogging är på kommande, men först en redogörelse över dagens händelser:

Flygresan hit var igen brutalt ansträngande, fast det inte var meningen alls (två flyg med bra byte mellan borde väl inte vara så jobbigt kan man ju tycka?). Jag hade ett nattflyg. Det var bra för att då fick vi en hel extra dag på Hawaii. Men det var dåligt för det blir dubbelt ansträngande om saker skiter sig mitt i natten då man bara vill sova. Jag skulle ta mig med två flyg: från Honolulu till Los Angeles och därifrån till Denver. Då resan äntligen var slut var jag två timmar försenad och hade boardat och stigit av fyra olika plan, packat om mitt handbaggage ungefär lika många gånger, suttit i tre flygplan som hade något fel och blivit ganska irriterad.

Såhär gick det till (jag vet att ni innerst inne behöver veta detta):

Jag var i god tid vid gaten till planet som skulle avgå 21.50. Då jag skulle boarda tvingades jag trycka in min handväska i kappsäcken för man får bara gå ombord med två items i händerna. Då jag kom ombord packade jag genast upp handväskan igen. Först var det lite strul med några passagerare som ville byta platser och sedan i alla fall inte ville det (what's up with that liksom?), medan hela planet väntade på deras såsande. Sedan visade det sig att vänstra dörren inte gick att stänga. Så personalen höll på och fixade den i ca en timme, medan alla satt i planet och väntade. Sedan meddelade de att planet inte gick att fixa så alla fick kliva av planet och vänta vid en annan gate i ca en timme medan ett annat plan städades och tankades. Ungefär vid midnatt lyfte sedan äntligen planet och jag fick äntligen sova några skakiga timmar på resan mot LA.

På grund av förseningen hade jag sedan bara 30 minuter på mig att hinna till följande plan i LA. Jag sprang således med alla mina kassar och rör och jacka och tjafs (igen! Lite deja vu över det här med svettigt springande på flygältet i LA kan man säga) och insåg att jag dessutom måste ta en shuttlebus för att komma till min gate. Nåväl. Då jag slutligen kom fram till gaten visade det sig att det var nåt problem med planet, så det var försenat. Just så, tänkte jag. Och seriöst, igen?! tänkte jag också. Vis av mina misstag passade jag under tiden på att packa in handväskan i kappsäcken så jag skulle kunna gå ombord på planet. Plötsligt visade det sig att vi fick boarda, men då fick jag plötsligt inte ta in kappsäcken i det lilla planet så därmed fick jag packa upp mina grejer igen och ge dem kappsäcken. Så lastade vi in oss i planet och fem minuter senare meddelade de att planet fortfarande är sönder. Och jag ba igen, seriöst, igen?! Så packade vi ut oss och fick sätta oss vid en annan gate och vänta. Nu hade jag ju dock inte längre kvar min kappsäck så jag hade inget att göra. Muntert. Så där satt jag i arla morgonstund, mycket mycket trött och ganska irriterad. Ett par timmar efter utsatt avgångstid fick vi äntligen gå in i ett nytt plan som forslades ut på banan. Där stannade planet och efter en stund meddelades det att vi har ett problem, för planet kan inte svänga till vänster. Alla i planet bara började skratta. Själv tänkte jag igen, se-ri-öst, i-gen?! Efter en stund meddelade de dock att this should not affect the flight security så vi skulle flyga iväg i alla fall. Jag ba, oo-kej. "Should" är kanske inte ett så jättebetryggande ord. Men sist och slutligen lyfte planet till sist och några timmar senare landade jag välbehållen i Denver, där mitt stackars resesällskap tvingats vänta på mig i två timmar (då den egentliga väntetiden enligt våra gemensamma tidtabeller skulle ha varit 20 minuter).

Dessutom, på det sista planet satt jag framför en familj med en liten skrikande bebis. Mamman försökte lugna babyn genom att högt och ljudligt sjunga Gagnam style åt barnet.

Dagens/nattens tema var därmed genomgående ett rungande se-ri-öst?!

Nu är jag dock lyckligen framme och redo för nya äventyr!

Strandliv!

Alla stränder är inte helt likadana.

Haleiwa, North Shore, igår.

Waikiki Beach, Honolulu, idag.

Semester!

Sola och bada, samt piña colada, det är vad som gäller just nu! Om jag förra veckan brände näsan och ena armen är det just nu ryggen som lider pin. Nu har vi dessutom nått den punkten i solmestern då det finns sand överallt: I sängen, i kläderna, i badrummet, på kroppen och definitivt i simpparen. Men jag klagar inte, jag får ju simma varje dag! Det känns lite som att denna tropiska ö är ett magiskt sagolandskap. Vart man än vänder sig finns olika sorters natur och vädret växlar flera gånger per dag. Dimman ligger tät över de lummiga bergstopparna samtidigt som solen glittrar på vattnet. Medan man solar faller några regndroppar för att plötsligt bytas ut till solsken och så tittar regnbågen fram. Det är fint här, hörni. Och imorgon är det flee market shopping som står på agendan och efter det flyttar vi till Honolulu!

Livet är gott, jag älskar Hawaii och vill aldrig komma hem.

Det japanska templet i Byoda Park, med fågeln Fenix högst uppe, representerande femininitet.

Japanska helgalna fiskar. Varför sprida ut sig då man kan trängas?

Svarta svanar. Så vackert!

Alltså solnedgångarna här är verkligen magiska!

Och vi ser regnbågar hela tiden.

Se nu fast.

Ah.