Ett extra stort TGIF

SÅDÄRJA!* Änt-li-gen! Klockan 15.23 med hela 22 minuters marginal skickade jag äntligen in århundradets ansökan, den här lilla anspråkslösa ansökan på 14 sidor och 14 544 KB som upptagit hela denna vecka (jag hann ju inte ens på bokrelease igår för bövelen). Detta har sannlerligen varit ett äventyr. Låt mig få redogöra för några hemskt roliga och minnesvärda stunder ur denna process:

Då jag mejlar för att fråga vad instruktionerna betyder på en specifik punkt i ansökan, så att jag vet vad jag ska fylla i där får jag svaret "Harkitse kuitenkin itse". Man ba, seriöst? Jag frågar ju för att jag redan tänkt och inte vet svaret.

Då jag plötsligt helt själv hiffade hur man kan konvertera ett worddokument till pdf och sedan lägga in scannade sidor i dokumentet. You're looking at the queen of scanning, I tells ya! (Allt blir man nu sen glad över också.)

Då jag på torsdag kväll kl 21.30 öppnar mejlet med kommentarer till ansökan och ba, hoppashoppashoppas kommentarerna inte är så många att jag måste sitta hela natten med detta. Tack och lov var de inte så många.

Då jag 45 minuter innan deadline skriver mejlet och trycker på send. Och mejlet går inte att skicka för bilagan är för stor. Visserligen kunde man ju ha anat det, emedan bilagan visade sig vara 38000 KB stor. Nå det blev ju panik och drama förstås, jag rusade till datorn som har scanner och började scanna in de stora dokumentet pånytt, med lägre resolution. Medan klockan obönhörligt tickade. Men flink och effektiv som jag är klarade jag då av att dona om dokumentet på bara 20 minuter. Jag saaaaa ju att jag är queen of scanning numera!

Sådärja, slut på spännande ansökningsanekdoter. Men oberoende: ÄNTLIGEN*! Nu är det i sanning V-E-C-K-O-S-L-U-T och dags att göra nånting annat än vrida på ord och skanna intyg. Nu är det bara att luta sig tillbaka och hoppas att bedömarna också inser att detta är just århundradets ansökan.

* Ursäkta versalerna, men jag är så lättad just nu att jag känner för att skrika lite.

Känslostormen

Då man sitter här med en lätt svettrand på överläppen och försöker skapa århundradets ansökan med eld i baken har jag insett att man är något lättpåverkad av yttre faktorer. Som då någon skriver om närvarointyg och man ba "Äääääää! Behöver jag närvarointyg och HUR skaffar jag fram det??". Eller som då man hastigt mejlar och frågar om den andra ansökans deadline (som såklart är på samma dag) är absolut eller om poststämpel gäller och man får svaret att poststämpeln gäller och man blir så lättad att man nästan vill fälla en liten tår. Eller som då kompisen på chatten önskar en "en underbar dag" och det ju onekligen är så långt från sanningen man typ kan komma (jag menar - att skriva en ansökan till bristfälliga instruktioner är nog kanske inte direkt underbart) att man är nära att brista ut i gapskratt i arbetsrummet.

Alltså det är ett emotionellt jobb det här forskasi. Gråa hår får man också på kuppen. Och typ hjärtattack och högt blodtryck.
Det kan ju hända att en liten note to self skulle vara på sin plats. Det är ju trots allt teoretiskt möjligt att börja med ansökningar i god tid och inte sista veckan.

Ny dag, nytt humör

Alltså ni vet inte hur skönt det är att det är tisdag idag. Igår var det en måndag jag gärna hade varit utan. Den inleddes med att kaffekokaren stervade (och det förstår ju alla att det är en smärre katastrof på en måndag). Sedan visade det sig att alla kläder såg fula ut och satt illa, jag glömde köpa allt jag skulle i butiken, jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet, fick dåligt servicebemötande från två håll, fick panikjobba och hade ont i magen och huvudvärk hela dagen. Och efter att ha suttit vid datorn till klockan 23 skulle jag bara hänga upp den rena tvätten och insåg att jag tvättat 40-graderstvätten i 60 grader. Hej napapaita.

Så ja, nu kanske ni förstår hur skönt det är med tisdag idag. Ah, peeps, låtom oss njuta av att det är en hel vecka tills nästa måndag.

Regeln

Jag har infört en ny regel:

Om man har så mycket på gång med alla sina fritidssysselsättningar (och med sitt jobb) att man inte riktigt hinner ha fritid får man köpa en bukett rosor åt sig själv så att det ser fint ut hemma.

Bazinga!

Det är dags! För att fira att TV-seriesäsongen kört igång drar vi här några highlights av fjolårets favoritserie:


Leonard: What's that?
Sheldon: Tea. When people are upset, the cultural convention is to bring them hot beverages. (a pause as he tries to think of what to do next, then he says awkwardly) 'There, there'. (another pause) You wanna talk about it?
Leonard: No.
Sheldon: Good! 'There there' was really all I had.

[as Penny sings]
Leonard: What the hell is that?
Sheldon Cooper: I don't know, but if cats could sing... they'd hate it too.

Penny: Sheldon, could I ask you a question?
Sheldon: I would prefer that you not, but I wouldn't go so far as to forbid it.

Sheldon: Leonard, have you ever wondered why my little toes and lateral incisors are significantly smaller than the average for someone of my size?
Leonard: I wonder a lot of things about you, Sheldon, but not that.

Sheldon: You bought me a present? Why would you do such a thing? I know you think you're being generous, but the foundation of gift giving is reciprocity. You haven't given me a gift, you've given me an obligation. The essence of the custom is that I now have to go out and purchase for you a gift of commensurate value and representing the same perceived level of friendship as that represented by the gift you've given me. Ah, it's no wonder suicide rates skyrocket this time of year. Oh, I brought this on myself by being such an endearing and important part of your life...

Citaten är saxade härifrån.

Nyaste nytt

Under min sånglektion igår började vi diskutera vad jag egentligen är. Eller ja, kanske snarare vad jag kanske någon gång kommer att bli. En längre tid har jag nämligen antagit att det är lyrisk mezzo som är mitt läge, men nu började vi försiktigt fundera på dramatisk sopran. Jag fattar att ni tycker att det här är boring info men i min lilla värld är det jättespännis att fundera på vad jag ska bli då jag blir stor. Och oberoende av vad jag nu är eller kanske blir en vacker dag roar det mig lite att tänka på att jag för 10 år sedan var övertygad om att jag var en alt. För det vet jag åtminstone numera, att en alt, det är jag inte.

Det enda äpplet

Om jag i fjol plockade äppel i flera timmar åtminstone två gånger, är det nog lite sämre ställt med den saken i år. Nämligen, medan jag i fjol mer eller mindre drunknade i äppel, har jag denna höst fått ett (1) äppel. Så nu är frågan, vad ska jag göra med denna enda dyrbara skatt? Hugga tänderna i? Baka en minipaj? Gratinera till en efterrätt? Beundra? Det känns onekligen som att äppelsäsongen kommer att vara ytterst short but sweet hos mig i år.

Dagens plan

Jag känner att jag behöver och vill ha en bra dag idag. Alltså har jag gjort upp en strategisk plan för hur detta mål ska uppnås:
- Jobba ytterst måttligt och gå hem i tid.
- Gå lite på stan, shoppa kanske en och annan present och ev nåt åt mig själv.
- Baka chocolate chip cookies.
- Ät trattkantarellsmörgås till middag och kanske en cookie eller två.
- Se på Glee.

Vad tror ni? Känns inte som att så väldigt många saker kan gå fel i den här planen, eller?

Question

Efter att jag nu ägnat kvällen (eller ja alltså delar av natten, för att vara korrekt) åt att rensa svamp, skära lök, steka lök och svamp, plocka undan i köket, diska, döda spindel i kylskåpet (huj!) och ordna tidningshögen har jag en hushållsrelaterad question att ställa er:

Vad gör man med uttjänade stekpannor av teflon? Är det bara att slänga i roskisen eller måste man föra dem till nån annan form av avfallstunna?

Nu har min stekpanna stått på diskbänken i en månad i väntan på att få åka till stekpannehimlen, och nu börjar jag så smått tröttna på att ha den skräpandes i vägen. Snabba ryck här, verkligen. Så, råkar ni veta vad man ska göra med dem?


P.s. Jag är sjukt ivrig för imorgon börjar säsong 3 av Glee!

Stavningen

Dagens konstaterande: Jag kan helt klart inte längre skriva vetenskaplig text på svenska. Den förmågan är mig förlorad. Jag hittar inga ord och förstår inte hur man bygger upp meningar. Allt låter klumpigt och fel. Usch.

Så kanske de personer som via sökmotorn hittat min blogg inte har så fel då, speciellt om man beaktar sökorden:
grönsaks sånger (vänligen notera särskrivningen)
rekommenderat brev felstavat (exactly my point)
segt powerpoint (den eviga sanningen)
rabarberkräm på engelska (just det, kan jag få skriva på engelska, tack)

Dessutom inledde jag dagen med att osthyvla mig i tummen. Det är nog lite synd om mig just nu.


Dagens bonusinfo: Jag måste ännu ifrågasätta varför någon googlat stormskärs maja panflöjt. Jag upprepar. Varför?! (Sen är det förstås också lite pinsamt att man tydligen hittar min blogg med de orden). Och så roar det mig att någon/några 13 (!) gånger hittat min blogg via sökorden ett ögonblick måndagstrumsolo. Folk har nog för mycket extra tid alltså.

Tips

Jag tycker att ni ska lyssna på lördagens familjeliv i Radio Vega. Intressant och berörande program. Och så tycker jag att ni ska läsa Monica Ålgars kolumn i söndagens Hbl. Den var fin (som vanligt).

Och då ni en gång håller på tycker jag att ni också ska lyssna på amatörrojalisten!

Byxorna

För ett tag sedan ämnade jag köpa mig nya byxor. Jag gick således till min vanliga butik och plockade åt mig jeans av den storlek och längd som alltid brukar passa mig. Men plötsligt visade det sig att dessa byxor var alldeles för långa. Jag ba, huh? Så jag bad expediten hämta ett par av samma storlek men en nummer kortare. Så provade jag dem och de gick inte fast. Hur jag än drog och slet i byxorna gick knappen inte att stänga. Så, antingen gick jag upp ca fem kilo på fem minuter i provkoppin eller så är det något skumt med storlekarna.

Städa-se på TV? Städa-se på TV? *Väger alternativen i händerna*

Nu har jag landat i mitt eget hem efter en intensiv men rolig och bra-feelis-helg i västerled. Efter att ha sjungit i 7,5 timmar i lördags, ägnat fredagskvällen åt att försöka stampa och klappa i rätt rytm och dessutom spätt på med lite sångsolfande på gudstjänsten idag kunde man ju tänka sig att jag skulle vara lätt utmattad. Men faktum är att jag är ganska pigg. Så nu är frågan vad jag ska göra med all denna pigghet? Gå på promenad? Städa? Baka? Körfixa? Skriva mejl? Jobba? Oh, the choices.
Tror det är bäst att jag börjar med att se lite på TV.

Nu är det nog sannerligen... eh... gamla tider?

Denna vecka har jag börjat en spännis kurs i neuroscience som avslutas med en tent med essäfrågor. En tent! Och så har jag börjat en trevlig kurs i italienska där vi får läxor. Läxor!

Lite förr-i-tiden-känsla över det här faktiskt.

Rollen

Här om veckan skrev Amanda att hennes bästis har fått barn och hon funderade kring vad denna för henne nya roll kallas. Och eftersom man ju lugnt kan säga att detta är aktuellt också i mitt liv har jag nu funderat en hel del på detta. Det är ju rätt enkelt ifall ens släktingar får barn, då man naturligt får titeln moster eller faster eller liknande. Men vad blir man då nära och viktiga vänner får barn? Jag efterlyser alltså här ett nytt ord. Jag vägrar nämligen "bli tant"* och tycker att det känns lite lame att presentera sig för den nyfödda som "mammas kompis". Vad tycker ni, finns det något passande namn för rollen? Eller kanske vi kan skapa ett nytt namn?


*Tänk er statusen på Fejan, ba: "...har blivit tant idag". Jämfört liksom med statusar i stil med "...har blivit moster idag". Nee-e, hörni, vi måste hitta på nåt bättre!

Om det här med hissaulor

Nu måste vi tala allvar här. Alltså vad är grejen med hissaulor i konferenshotell? Va?? Ni minns väl hur det var i USA i vintras eller hur? Nå, kan ni förstå! Denna gång var det precis likadant. Rund aula, korridorer åt alla håll, omöjligt att fatta vart man ska. Tack och lov fanns det dock denna gång hissar på bara en sida av aulan så genom några gånger av trial and error lärde jag mig vart jag skulle gå. Men ändå, förstår inte grejen. Nu kommer det ju att bli en sanslöst spännande följetång av detta - hurdan hissaula kommer det månne att vara på nästa konferenshotell?  

Tyvärr lär svaret dröja lite, men vi återkommer till frågan typ nästa sommar eller så.

Om vad som är gott

Hörni, äta bör man, även i Schweiz. Alltså åt jag. Och ni vet det väderhäftiga och sanningsenliga uttrycket "Gratis är gott"? Efter en empirisk fältstudie i schweizisk buffémat har jag dragit konklusionen att uttrycket också gäller i Schweiz. Eller ja, kanske speciellt i Schweiz faktiskt.

Och efter att ha ätit en 30-euros frukost kände jag mig tvungen att skapa ett nytt begrepp, nämligen "Dyrt är gott". Vilket alltså också gäller i Schweiz (det var en alldeles ypperlig frukost). Eller ja, kanske speciellt där, faktiskt.

Toleransen

Då man under en och samma dag åhör 13 (!) föreläsningar sjunker toleransen för en massa saker i takt med att dagen framskrider kan jag berätta. Som dåliga föreläsare till exempel. Man ba, presentera din forskning kort och konsist och öva så du vet hur mycket material som ryms med på 20 minuter - det ger ett oproffsigt intryck då du måste hoppa över 10 slides pga tidsbrist eller tala sjukt snabbt i slutet för att hinna med allt. Använd humor, tala tydlig engelska fast det inte är ditt modersmål (annars kanske man inte fattar vad du säger), artikulera fast du talar i mikrofon, tala inte för snabbt, stå inte med ryggen mot publiken då du talar (!) och visa inte dina slides så snabbt eller med så mycket text att ingen hinner anteckna något. Och alltså, snälla sluta använda Comic Sans som font på dina slides. Snälla. Det är kanske okej om du är lågstadielärare men på en vetenskaplig konferens? So. Not. OK.

Och du som är i publiken. Om du är jättejättelång och storvuxen kanske du inte måste sitta längst framme? Om du vill snacka med din bordsgranne hela tiden kanske ni inte alls behöver vara på föreläsning? Och alltså seriöst, sätt telefonen på ljudlöst*. Och det gäller alldeles speciellt mycket om du använder Nokia tune.

Sådant kan man också lära sig på konferenser. Tur att jag inte varje dag behöver höra 13 föredrag, då skulle jag ju vara irriterad konstant. Förutom då någon håller ett välplanerat och välstrukturerat föredrag förstås, då skulle jag vara glad och nöjd.


*De facto, föreläsningstekniska pluspoäng gick till talaren som inledde med att säga ungefär "For this lecture we have constructed a device that will trace all ringing cellphones and destroy them into small pieces. So, please, turn them off". Man ba, hahaaa! JUST DET!

Small talk

Ämnen man tydligen kan small talka om i Schweiz:

Vilken föreläsning man kan skippa så att man hinner shoppa.
Varför fransoser har så svårt att uttala engelska (det var fransosen själv som beklagade sig över svårigheterna och förklarade det).
Doktorsavhandlingens ämne, på tyska (eh, det gick väl sådär om vi säger så)
Om det går att kommunicera så att en talar holländska och den andra svenska (det gick lite, men mest var det ganska kul).
Lyxbåtar i Medelhavet (jag vet, wtf?).
Reggaemusik (jag vet, wtf igen?).
Om vad man ska köpa i Schweiz.
Lönenivån i Belgien och Finland (right...).
Om hurdana ostar man får ta med sig då man reser till Island (tydligen finns det en massa regler där).
Om akustik i träbyggnader (hmm, ett ämne jag såklart vet massor om)

Osäkerheten

Idag jobbar jag med stipendieansökningar. Och då jag ringde för att kolla upp detaljerna fick jag veta att stiftelsen i fråga inte vill ha rekommendationsbrev av handledare, eftersom de anser att alla handledare ändå skryter över sina studenter och eftersom de tar breven som ett tecken på osäkerhet. Och till saken hör att alla andra stiftelser vill ha rekommendationsbrev - om man inte skickar dem får man garanterat inget stipendium. Så detta var ju onekligen lite ovanligt. Nu sitter jag här och funderar på detta och kan inte bestämma mig för om detta är ovanligt smart eller ovanligt korkat. Eller, kanske det helt enkelt bara är ovanligt.

Cykelhjälm

Okej, så det regnade inga inlägg igår after all. Jag var fullt upptagen med att baka bröd och se på tv nämligen. Och nu måste jag dessvärre äntra saltgruvan men tills vidare kan jag säga att resan var bra och fin på många sätt. Två saker dock som inte var så imponerande var, för det första, prisnivån i Schweiz (alltså seriöst, där gick det i sanning lätt att bränna pengar fast det enda jag köpte var ätbara produkter) och för det andra, lokaltrafiken i Helsingfors (alltså seriöst, man väntar i 20 minuter på den försenade bussen, sen blir bussen så full att alla inte ryms med och man tvingas stå hela vägen till centrum medan chauffören kör rally genom stan, sedan måste man bära sina grejer bland en massa bilar och folk till hållplatsen där man måste vänta 10 minuter på sin spåra. Alltså jag undrar när det där tåget till flygfältet riktigt kommer?).

Och en annan viktig sak: Nu har jag igen sett bilder på en massa hjärnskanningar och blivit påmind om alla symtom man får om något händer i någon av hjärnans delar. Så alltså folket, använd cykelhjälm! Jag lovar, du vill inte flyga över styret, slå pannan i asfalten och få en skada i frontalloben. Så, no excuses, just do it!

Und jetzt bin ich wieder zu Hause.

Halloj, I'm back från croissanternas förlovade land! Och jag har internetabstinens och en hel del att orda om så håll i hatten för snart börjar det regna blogginlägg! Måste bara ta lite tag i det där som kallas liv först, men sen ska jag se till att ni inte behöver sakna mig längre.

Allting tar längre tid än man tror

Den elfte november fick jag e-post.
I december printade jag ut mejlet och antecknade Kolla upp i januari februari.
I mars funderade jag på detta och beslöt mig för att köra hårt.
I maj gjorde jag statistiska analyser och skrev ett abstrakt.
I juni fick jag positivt besked.
I augusti började jag göra arbetet, fick feedback och editerade och redigerade. Och editerade och redigerade igen (Det tog nästan aldrig slut).
Den andra september printade jag ut postern efter en vecka av trial-and-error-printningsförsök. Jag rullade ihop den och lade den i ett rör.

Imorgon åker jag iväg. Tio månader efter att jag fick det första mejlet. Ibland tar saker helt enkelt oväntat lång tid.

Packningen

Alltså nu verkar det som om samma regler för vädret inte gäller i Schweiz som i Finland. För jag har inte tänkt syssla med något musikaliskt alls* men ändå, än-då ska det tydligen bli närmare 30 grader varmt.

Nå, det må nu vara som det är med den saken, för på kvällarna ska det tydligen ändå vara ganska kallt. Men dock har jag nu ett visst packningsrelaterat problem. Jag menar, hur många skor kan/ska man ta med sig på en 4-dagars resa? Jag ska ju liksom vara utrustad för både varmt och kallt väder, både business och fritid, möten, stadspromenader, presentation och middag. Så, vad säger vi? Hur många par är acceptabelt?


*Förutom att jag tänkt gå på en föreläsning i The Cognitive Neuroscience of Music Processing - alltså HUR spännande är inte det, va?!

Shoppingtips efterlyses

Jag ser mig föranledd att göra vissa uppdateringar bland mina ägodelar. Så, questions:

- Vilken (vattenlöslig) mascara rekommenderar ni att jag köper?
- Mineralpuder är det många som snackat om. Hurdant och av vilket märke ska jag köpa?
- Och var hittar jag de bästa svarta jeansen?

Tack på förhand.

Logging out: TGIF

Tid jag idag använt till att printa saker: ca 3h.
Tid jag lagt på att mäta upp och beskära papper: ca 0,5h (och det var 0,5h way too many. Orka mäta och skära papper alltså.).
Tid jag lagt på att försöka lösa printerrelaterade problem: ca 1h (Seriöst! Och de löste sig inte ens. Jag fick ta till plan B åtminstone två gånger. Och plan B är då "ge upp och använd en annan printer".).
Tid jag lagt på att kuta mellan källaren (där datorn finns) och andra våningen (där färgprintern finns): tja, svårt att säga. Alldeles för lång tid känns det som. Tror det blev kanske fyra vändor.
Antal program som tiltat under dagens lopp: Nå åtminstone spss och powerpoint (ca 5 ggr). Orka.

Om inte annat så märks det på arbetsrutinerna att jag ska iväg på konferens snart. Men nu har jag färdigställt och printat en poster, färdigställt och printat trettio handouts, samlat ihop grejs jag ska ta med mig på konferens samt samlat ihop och printat ut vad jag ska läsa på flyget - och jag åker först på onsdag. Så, kanske den här mystiska tidsanvändningen var till nytta för nu är jag nöjd och glad. Dags att logga ut och fira fredag! Trevligt veckoslut!

Arbetssegern

Man blir ganska så nöjd kan jag berätta då man i vild fart färdigställer arbetet och skickar det till samtliga medarbetare och det under natten ramlar in två svar, där den ena säger "This is very well done" och den andra "Nice job". Jag har nämligen lärt mig att om man slipper göra om har man i sanning arbetssegrat.