Sångåret 2012

Jag orkar inte skriva en hel årskrönika, så som ungefär alla andra bloggare gör i dessa tider (lathet is my middle name). Året har ju nog fört med sig en hel del, som att jag blivit ganska bra på keppijumppa, satsat mycket på pilates, jobbat en hel del med olika saker, fått flera kompisbarn och en ny gudson och några nya kompisar och både negativa och positiva mejl, samt varit med då två viktiga människor gifte sig. Men allt det här vet ni ju redan. Därför tänker jag, som tidigare utlovats, skriva en betraktelse över mitt sångår 2012. Nu är ni ju knappast så värst intresserade av vad och när jag sjungit under året som gått, men om inte annat så för mitt eget minnes skull listar jag händelserna här  
(det är okej att sluta läsa nu). 

Jag har sjungit på Evivakörens jubbekonsert (utantill), spelat in en skiva och varit på turné.

Jag har sjungit Brahms- och Beethovenkonserter (utantill) och en a cappellakonsert i Musikhuset, samt därtill på en liten keikka i nämnda hus.

Jag har sjungit på två julkonserter med Exaudio. Och på två gudstjänster.

Jag har övat med alla dessa körer. På vardagskvällar, söndagskvällar och veckoslut. Och hemma vid synten och på stadens gator med musiken i hörlurarna.

Jag har sjungit på kvartettkeikka och på bröllop.

Jag har varit på sångkurs (med två konserter), tagit sånglektioner, grupplektioner och pianistlektioner och sjungit på julkonsert samt gjort min första sångexamen.


Detta år har jag nog sjungit mera än något tidigare år. Så har jag också varit på opera mer än någonsin tidigare. Jag har sett Carmen, Tosca, Maskeradbalen och Trollflöjten. Och så Aida i Nyslott förstås. Men jag tror att allt detta sjungande har haft en effekt. Det känns som om jag gått framåt och mitt sångsjälvförtroende har också ökat. Det känns bra och mycket mycket roligt. Med tillförsikt går jag därmed in i sångåret 2013. Det kommer åtminstone att föra med sig en D-kursexamen, samt troligtvis ett antal konserter förstås. Hur spännande blir inte det!

Ditt och datt

Jahas hörni, julen den kom och gick. Den var skön men kort. Nu är jag back in business och kör hårt igen. Men nu känns det helt okej faktiskt att jobba för fullt eftersom Den Officiella Nedräkningen nu har börjat! Idag är det 36 dagar till avfärd till Hawaii! Känns "helt okej" faktiskt. Före det är det ju förstås dock ett och annat som ska fixas, men saker har ju blivit gjorda förr också så vetscha det ska lösa sig även denna gång. Därtill funderar jag också på mina framtidsplaner. Då vägskälen kommer så vore det ju fint om man visste vilken väg man vill ta. Men först och främst ska förstås nyåret firas. Här nyligen upptäckte jag dock att mitt hem inte är så värst childproof - eller inte alls för att vara korrekt. Med tvättmedel i badrummet, tidningshögar i köket och ljus och glasföremål och sladdar överallt är det ju ett paradis av lockande stimuli för små typer. Därmed kan ju nyårsfirandet i viss mån bli en utmaning. Men utmaningar är ju till för att övervinnas och i gott sällskap brukar det mesta gå galant, så visst är jag ju redo för det nya året trots allt!

Rauhaa vain rauhaa

Nåja, NU har jag jobbat allt jag måste få gjort innan julen. Änt-li-gen börjar julledigheten. Kära nån en sådan intensiv höst det varit. Jag är så trött. Och glömsk. Det är minsann inte bara vaccinet jag glömt under de senaste veckorna. Om något inte stått i min kalender har jag inte gjort det.

Sällan har jag behövt tre dagar av bara mat och vila lika mycket. God jul kära ni, hoppas ni får en fridfull och lugn jul med mycket sömn och god mat.

Den lilla berättelsen om vaccineringen

Här om dagen var det dags för undertecknad att vaccineras. Sånt måste man göra vart tionde år samt också då man ska åka på semester till en tropisk ö. Egentligen skulle vaccinationen ju ske redan för flera veckor sedan, men då var jag tvungen att inhibera tiden pga flunssa. Kändes nämligen inte som en bra idé att injicera virus ovanpå ett annat virus som bodde i min kropp just då.

Nåväl. Vaccinationsdagen grydde. Jag jobbade hemma och i sann tidsoptimistisk anda sprang jag sedan till hälsocentralen, till vilken jag kom nästan i tid. Sekunden då jag slog mig ner i väntrummet slog mig den dramatiska insikten som från klarblå himmel: Jag hade ju inte gått till apoteket och löst ut vaccinet. Ja, för att vara exakt hade jag inte ens gått till hälsocentralen för att hämta ut receptet med vilket jag kunde lösa ut vaccinet. Kändes lite som om jag förlorat i ett stort stort lotteri. Mitt minne är sannerligen inte att lita på i dessa dagar av stress och jobb och fix. Så, med svansen mellan benen fick jag gå in i rummet och meddela att jag nu bara kan ta stelkrampsvaccinet som de ju har på plats. Som för att göra situationen ännu roligare så verkade sköterskan ha en dålig dag för hon bara mumlade och muttrade och räknade fel. Kändes inte så jättemycket bättre då hon var så sur, kan jag berätta.

Nåväl, bara att boka ny tid tänkte jag då. Och visst, det är bara det att tidtabellen blev så snäv att det inte skulle ha funkat för mig att få två sprutor med en månads mellanrum innan min resa. Och jag insåg att jag blir tvungen att gå privat för att vaccinera mig. Vilket ju känns som rätt så onödigt spenderade pengar. Så då blev jag ju ännu mer irriterad på mig själv och mitt klantiga minne.

Så jag gick på jobb och timmarna gick. På eftermiddagen tänkte jag att äh, jag struntar i att den sura sköterskan sade att det inte finns några tider före mitten av januari och ringer och kollar i alla fall. Och kvinnan i luren ba, alltså vi har fått en annullering idag kl 14.20. Jag ba, okej, det låter ju bra, tittar på klockan och inser att den är 14.10. Så vi kom överens om att kvinnan meddelar att jag "kanske" blir lite sen och att jag kommer så fort jag kan - bara jag är där senast 14.30 så hinner jag få vaccinet, sade hon. Och jag ba OKEJ, fett hyvens att jag varit på jumppor hela hösten för nu är det upp till bevis! Så jag lade benen på ryggen och med lätta fjät rusade jag genom snön och halkan till närmsta apotek, slet upp dörren, rusade in och flåsade det tar väl inte länge att lösa ut det här? Och damen bakom kassan gav mig mycket förtjänstfullt och snabbt vaccinet och jag tjoppade vidare till hälsocentralen. Där kom jag på att jag inte visste vilket rum jag skulle till eller vad personen jag skulle till ens hette. Så jag svor en liten radiramsa i mitt huvud, tog en kölapp till receptionen som befolkades av idel pratsamma åldringar med långa listor med krämpor och försökte samtidigt panikringa till telefonbokningen. På tredje samtalet fick jag napp (kvinnan ba: ja, det var inte mig utan min kollega du talade med nyss men jag hörde samtalet så jag vet vad det är frågan om*) och kunde äntligen rusa till rätt rum. Pulsen var lätt hög då kan man säga. Så klockan 14.33 knackade jag slutligen på dörren och fick mitt vaccin.

Sedan gick jag, lätt svettig, tillbaka på jobb och konstaterade att det är helt okej att det snart blir jullov.


* Just då var jag mycket lättad över att hon visste vart jag skulle. Nu undrar jag dock lite om orsaken till att hon visste om mig var att jag orsakade dagens skratt i kafferummet med mina hysteriska samtal?

Julmat

Idag var jag på varuhusets matavdelning klockan 8.30.

Bra med det: Det var nästan inga köer, få människor och ingen var sur och stressad. Fridens liljor liksom (till skillnad från i fjol då vi köade i kanske 150 nummer vid fiskdisken och det inte gick att röra sig med kundvagn).

Dåligt med det: Jag har redan varit vaken i en evighet och klockan är bara barnet. Är det kväll snart? Man blir så trött av att stiga upp tidigt.

Timing is everything

Jahapp, för typ en och en halv vecka sedan köpte jag en amaryllis i knopp. Och fortsättningsvis har jag en amaryllis i knopp. Det har inte hänt nånting överhuvudtaget alls med den. Så, nu undrar jag ju lite om den liksom lever? Kommer den nånsin att slå ut? När kommer den liksom att slå ut? Imorgon, nästa vecka, nästa år? Till påsk?

I did it!

Nåja! Med lite konsertadrenalin fixade jag plötsligt den här konserten galant! Jag sjöng till och med nästan alla de höga tonerna! Endast då när sopranerna ligger på tvåstrukna A i typ två sidor och på ett annat ställe där man ska börja i pianissimo på tvåstrukna G fann jag det klokast att mima. Men annars fixade jag till och med att sjunga B, så är mkt nöjd över min insats. Ja, förutom vissa insatser då, för plötsligt glömde jag flera av dem. Men så kan det gå.

Nu är konsertsäsongen iaf hedervärt avslutad för år 2012. Om ni har stor tur så kanske jag så småningom ger er rafflande summering av konsertåret som gått. Uuh, spänningen!

Magen och sången

Idag var jag först på jumppa där vi gjorde en massa magmuskelträningar och efter det gick jag direkt på orkesterövning. Peeps, do not try that at home. Det var en katastrof. Jag kunde nästan inte alls sjunga och då jag försökte började magen nästan krampa. Uh.
Så, dagens lärdom: Pilates före sång är en bra idé. Magmuskelträning är def inte en god idé. (Eller ev så är det en bra idé ifall man har hundra gånger starkare magmuskler än vad jag har. Men det tänker vi inte på).

Och med det sagt kan vi konstatera att imorgon infaller årets sista konsert. Äntligen, kan man säga, jag börjar bli lite jullovssugen och trött på det mesta, även sång. Synd att den sista konserten är den som inspirerat mig minst under detta år. Visst är det maffig musik, och med coola musiker och med en proffsig kapellmästare är ju nog många saker häftiga. Men ändå är jag ganska ointresserad. Det är liksom bara det att det känns så lame att stå på scen och antingen skrika eller alternativt mima. Hur kul är nu det sedan? Undrar om Beethoven själv fattade hurdant huutokappale han skrev? Nåjo, efter morgondagen blir det sångpaus och så tar vi nya tag år 2013.

Veckoslutet so far

Om man vaknar upp och är irriterad över att man själv luktar så förskräckligt illa av vitlök är det nog ett ganska säkert tecken på att man luktar vitlök. Och att man varit på tapaskväll.

Jag har imponerat på mina arbetskamrater med mina matlagningskunskaper. Det kändes hyvens. Alltid bra att imponera på folk.

Så har jag suttit och fakturerat och donat. Fett jobbigt att fakturera då man aldrig gjort det förr.

Och så kan jag konstatera att det är ytterst enkelt att göra pepparkaksdeg då man har en kitchen aid. Helt underbart! Och att det är enkelt med ack så långsamt att koka risgrynsgröt i grötkastrull. Fyra timmar senare kan man äntligen äta den liksom.

Och till sist: jag har varit på två julkonserter! Rajaton sjöng för första gången ever en julsång på svenska! Med riktigt bra uttal till och med! Och så hade de en sjukt cool ljusshow också. Så, de levererade som alltid. Sedan var jag på YL:s nattliga julkonsert, och ja, den är nog fin och stämningsfull. I stilla natt var jag tvungen att fälla en liten tår eller två medan jag kände julstämningen infinna sig.

Sanning

Efter en intensiv och lång dag är det en sann humörhöjare att dra iväg till färdigt dukat bord och bakade muffins och en mysig och urglad gudson att gosa med. Att läsa böcker, busa och kramas med en liten dude och sedan skratta sig dubbelvikt åt underliga julhälsningar blåser sannerligen bort alla känslor av trötthet och stress.

Nu kära vänner är det bara några stressdagar kvar innan julefriden infinner sig. Tsemppiä alla, we can do it!

Läget

Japp, som väntat är jag nog inte riktigt pigg idag. Då väckarklockan ringde visade det sig vara en fysisk omöjlighet att stiga upp.

Numera är jag dock uppstigen och på jobb, men det är nog lätt att konstatera att jag nog antagligen är den dödaste sillen i burken idag. Tack och lov finns det en ny chans till stordåd imorgon.

Hur är läget med er?

Eufori

Lycka är att sjunga julsånger,
tight, koncentrerat, lugnt,
med känsla, gemensam andning och följsamhet.

Lycka är en stämning så tät att man kan röra vid den. Lycka är också då veckotal av jobb faller på plats, då allting fungerar och tidtabellen håller.

Lycka är att sjunga så att alla blir tårögda.
Och lycka är också att få sjunga fina sånger med människor man tycker så mycket om. Tänk att få sjunga och uppleva sådan gemenskap med sina vänner. Det är nog så speciellt.

Japp, jag är konserteuforisk. Och mycket, mycket trött. Jag bara anar hur den postkonsertala körkoman  kommer att kännas imorgon. Men konserter som dessa är värda all körkoma i världen.

Ja, det är mitt namn.

Alltså, den amerikanska servicebranchens artighet alltså. Den är inte av denna världen.

Scenario: Jag försöker på nätet boka flyg mellan plats A och B på Hawaii. Allt går fint tills det ska betalas, då går det inte alls för tydligen tar de inte emot finska kreditkort.

Så, jag ringer flygbolaget för att kolla att jag nu helt säkert inte kan boka via dem. För det är billigast att köpa direkt från firman, så det är bäst att kolla upp saken.

Jag: hello, this is jro speaking.

Och de ba:
Hello jro, thanks for calling jro, how can I help you jro, thanks for flying jro, thanks for choosing hawaiian airlines jro! Etc, gånger två.

Jag ba: Varsågoda bara. Det är bara det att jag inte har valt er firma ännu. För ni vill ju helt tydligt inte att jag ska välja den! (Sa jag inte. Men det tänkte jag)

Och de ba, thanks for calling jro, i'm so sorry for the inconvenience jro, is there anything else I can do for you jro? I would advice you jro to go to your local travel agent jro to buy the ticket jro or if you jro know someone with a US credit card jro you can ask them to buy it jro for you jro.

Jag ba: Mmmhmmm.


Så, samtalets saldo: Jag kan inte köpa biljetterna men åtminstone vet jag vad jag heter.

Hänt och skett

Grejer jag har gjort det här veckoslutet:

Donat med avtal, ansökningar, instrumenttransporter, jobb och mejl. Städat, varit på glöggparty och sångövning. Och snutit mig och druckit te. Och plockat fram julpynten och konstaterat att min julljusstake slutat fungera (först blev jag irriterad men sen kom jag på att lamporna trots allt fungerat klanderfritt i typ 10 år, vilket ju ändå är något av en bedrift).

Grävt fram min cykel och fört den till sitt vinteride.

Trampat sönder en febertermometer, stigit i kletet med mina yllesockor och vandrat omkring med dem i lägenheten. Kändes "bra".

Sedermera, tvättat yllesockor. Och golv.

Lärt mig att det kan vara en god idé att städa silen i tvättmaskinen lite oftare än typ jättesällan, speciellt om man vill undvika en syndaflod av skitovatten kryddat med luddbitar forsandes fram på ens nystädade badrumsgolv.

Skickat in två ansökningar till instansen som gör det möjligt. I år gick vi från idé till handling till färdig ansökan på två dagar, det är nog nytt rekord. Efter att ha pynjat med dessa ansökningar i X antal år insåg jag att jag ju egentligen kunde ringa upp instansen och sjunga dem en liten trudelutt, dedikerad åt dem:
Jag ba: Hej! Det är jag som hör av mig. Ja, jag kunde inte låta bli. Är du förvånad över att höra min röst igen? (För ni vet, ingen är förvånad).

Ja, och så har det ju snöat. Helsingfors har blivit tyst. I fredags satt fyra bilar på rad fast i snön på min gata. Och någon har lagt en skruttig post-it-lapp på min ytterdörr där det står Stäng! Och ändå är dörren för det mesta på glänt. Och for the record är vi nu tillbaka i "det är lite kallt i min lägenhet"-tiderna. Tacka vet jag torggummevantarna!