Den ovanliga morgonen

Idag har jag haft en lätt absurd morgon. Först övade jag en sång före jag ens ätit frukost. Sen blev min jobbfärd hindrad i och med att jag mer eller mindre cyklade in i en militär parad komplett med vita outfits med guld- och silverdetaljer, trummor i takt och utrop av order. Sedan köpte jag äppel på torget av en kille med troligt Tourettes syndrom (trodde först att han gick in i nåt och slog sig men jag ändrade åsikt om det då han för tredje gången ropade inom en minut). Sedan var många trafikljus avstängda och det var en massa bilar som körde i Kronohagen, där ingen någonsin brukar köra. Och så slutligen blev en taxichaufför irriterad på att jag var för långsam i svängarna så han öppnade fönstret och skrek order åt mig där jag stod med min cykel och väntade på alla bilar som kom från höger.

Undrar vad som kommer att hända till näst?

Inte fy skam

Alltså hörni veckoslutet som gick var alldeles utmärkt! Jag har firat en nybliven doktor och en nybliven 30-åring, lekt på gräsmatta och med stenar, brunchat med bästisar och haft produktivt möte. Dessutom fick jag ett glädjebud om en långväga gäst som lär infinna sig i höstmörkret! Och därtill har jag städat, vilket man lugnt kan säga att var ytterst behövligt.

Tyvärr har det visat sig att denna måndag är... just det, en måndag, så saker förlöper inte lika smidigt idag, om vi säger så. Men åtminstone kan jag fröjdas åt att då jag väl kommer hem efter denna smått oproduktiva dag så är hemmet städat och kylskåpet fyllt av postbrunchläckerheter. Och det är inte fy skam det heller.

Nära ögat

Jess, jag klarade av att vara sångledare! Jag var en succé! Eller nä, det var jag inte alls men jag var i alla fall ingen katastrof. Folk sjöng med och var glada och det är väl så bra det kan bli, typ.

I övrigt överlevde jag också konststycket att hålla tal inför och efter en hel rad prominenta och hierarkiskt högstående personer. Det var lite pirrigt, men I made it. Fattar för övrigt inte hur folk bara kan stiga upp och hålla tal utan en endaste liten papperslapp till stöd, har de liksom memorerat sitt tal (hur bra minne har de på en skala?) eller har de bara fått en sanslöst bra talets gåva? Eller kanske de bara är så mycket mer kvicktänkta än jag att de i stunden kommer på fina saker att säga? Nåväl, jag var mycket väl förberedd, i vanlig ordning, och det var min räddning. En annan räddning var att jag i sista stund kom på att jag ska tala om fruktbart samarbete, inte fruktsamt som jag hade skrivit i talet. Hade kunnat bli lite pinsamt. Det är därmed en sann pinsamhetsminskande lycka att jag nu ändå trots allt tycks ha varit med då kvicktänktheten delades ut, eftersom jag bevisligen fick en liten liten del av den gåvan.

Flytet

Ibland hörni har man flyt. Idag har det varit en produktiv dag. Jag har:
1) Fixat färdigt ett abstrakt
2) Mejlat in abstraktet
3) Fått svar en timme senare om att abstraktet är godkänt
4) Anmält mig till konferensen
5) Betalat för konferensen
6) Bokat flyg till konferensen

Smidigt värre. Så, på en dag har jag nu plötsligt fixat mig en höstresa. Prag, vi möts igen, såhär nästan 10 år senare.

I'm a survivor!

Okej hörni. Jag har varit på minturné och avklarat konsert 1/11 för den här hösten. Det var en konsert som inte var speciellt angenäm att genomföra men som säkerligen kommer att frambringa många historier i framtiden. Denna konsert kan nämligen jämföras med USA -05 och sångfesten -11. Det var hett som i en potatiskastrull i konserthuset i Åbo stad. Seriöst alltså! Kombinationen typ 100 musiker + 80 sångare + trång scen + spotlights rakt på kören + ingen luftkonditionering + 1700 i publiken + frackar och klänningar som inte andas var förödande. Och att musan dessutom var sådan att kören vid flera ställen står tyst och väntar i typ 40 övningsnummer (ja, inte ens takter, utan övningsnummer) ökade inte trivseln precis. Efteråt frodades historierna om på exakt vilka kroppsdelar svetten hade runnit på alla och vilka trick folk tog till för att inte svimma (andas som en ångvält, stirra på musikernas noter för att fatta var vi befann oss, tänka "en minut till, en minut till", osv). I slutet släppte min koncentrationsförmåga och jag missade flera insatser bara för att hjärnan slutat fungera av hettan. Tur att det var fransk impressionistisk musik vi framförde så att det kanske kan anses höra till stilen (kan man ju intala sig i alla fall) att kören är lite sen och yr.

Nåväl, publiken verkade iaf nöjd så månne det inte gick helt okej i alla fall. Och säkerligen kommer kören i många år att tala om "den där åbokeikkan", precis som historierna fortfarande lever om sångfestens svettiga konserter. Få saker skapar lika starka samhörighetskänslor som en gemensamt överlevd extremt svettig konsert. Jag tror bestämt vi har skrivit lite intern körhistoria här.

Vad man också kan göra en solig fredagkväll i augusti:

Vara på körövning i fyra timmar.

Om ni undrar vad jag gör nu? Svar: Äter karkkina jag hade tänkt ta med på roadtrippen imorgon. Because I'm worth it.

För jag gillar ju verkligen djur! Ja, jag ÄLSKAR djur! ALLA djur!

Okej nu är det såhär att jag väldigt väldigt gärna skulle vilja åka på konferens och ja, det är dyrt. Så nu, efter att jag gått igenom alla de vanliga mottagarna av mina regelbundna stipendieansökningar och insett att det inte finns så värst många möjliga stipendiebeviljarkandidater i detta fall, sitter jag här och försöker komma på otippade och bortglömda stiftelser som kanske kunde ge resestipendium åt mig. De flesta verkar dock dessvärre inte ha så värst stort intresse av att finansiera min resa. Mkt störande. Så, då surfar jag runt på de ännu mer otippade fonderna och skummar igenom dem för att se vilka som överhuvudtaget beviljar stipendier för resor. Och eftersom det ena leder till det andra sitter jag nu här och överväger om min forskning, som ändå kanske med god vilja tangerar det medicinska området, möjligtvis kunde tänkas gå att omformulera och förklä som veterinärmedicinsk forskning.

Status

Jahapp hörni. Det har varit skivinspelning under veckoslutet och den därpåföljande av stark timtalslång koncentration orsakade tröttheten är inte helt oansenlig. Dessutom känner jag nåt som är misstänkt likt förkylningsont i halsen. Jag har dock alls inga intentioner på att bli förkyld, alltså jag har verkligen inte tid eller lust med det just nu, för jag har en massa grejer att göra. Som att öva konsertsånger i kubik, planera sångledande, skriva tal, fundera på outfits, planera skivinspelning och ja, typ jobba. Man kan liksom säga att vardagen har återvänt nu. Med besked. Så nu ämnar jag ignorera förkylningsfjanteriet och slå mig ner vid min trotjänare synten och öva lite stämmor. Ciao, vi hörs igen!

First, first and first

There is a first for everything. För tillfället tre stycken firsts, för att vara exakt.

1. Jag har blivit tillfrågad att vara sångledare! Och aldrig förr under hela mitt arma liv har jag varit sångledare någonstans. Så följaktligen är jag nu mycket nervös. Jag är ju liksom sannerligen inte den som är spontant rolig och påhittig i stora sällskap. Eller som ens vet vilken tonart festvisor ska sjungas i så att alla kan sjunga med i ett bekvämt läge? Bäst att göra som jag alltid gör: köra på noggranna förberedelser och mycket övande och så följer jag manus till punkt och pricka medan jag är i elden. Med en noggrann strategi ska jag väl överleva med äran i behåll. Hoppas vi. Om ni har snapsvisetonartskoll eller andra tips får ni gärna säga hepp!

2. Idag har jag för första gången i mitt liv gjort vispgröt på röda vinbär. Och varför jag aldrig gjort det förr kan man ju fråga sig. För det är sanslöst gott! Ja, så gott att jag enkelt kunde äta detta i alla min levnads dagar, faktiskt. Rekommenderas varmt!

3. Idag har jag för första gången simmat vid Eirastranden. Och det kan man ju också fråga sig varför jag inte gjort tidigare, för det är ju mkt smidigt och dessutom angenämt att svalka sin svettiga lekamen i lite havsvatten. Speciellt en dag som denna, då man känner sig som en liten blöt pöl redan efter den ringa muskelansträngning som krävs för att liksom andas.

Sommarläsningen: Blå koral

Nåja, ingen rast och ingen ro. Nu fortsätter vi med boken Blå koral av Louise Boije af Gennäs. Detta är fortsättningen på Högre än alla himlar och därmed del två i hennes trilogi om 2000-talets första årtionde. Och detta måste sägas först: boken borde definitivt vara ca 200 sidor kortare. Som det är nu står den på ca 700 mycket intensiva sidor, och även om boken är bättre än del 1 så blir det liksom lite väl mycket av allting. Man hinner avhandla ganska många olika grejer på så många sidor. Efter att ha läst denna dramatiska och historiefokuserande relationsroman (för övrigt med alldeles för mycket naturbeskrivningar, jag orkar inte med sånt) var jag så utmattad av alla intriger och känslor att jag behövde en liten läspaus. Däremot måste det också sägas att det är en mycket, mycket berörande bok. Jag blev förvånansvärt tagen av handlingen och fann mig själv gråtandes vid ett flertal tillfällen. Många dramatiska vändningar bjuds det nämligen på och onekligen är det lite intressant att läsa en roman som avhandlar alla stora världshändelser som hänt under en tid jag själv upplevt (i detta fall typ 2003-2006).

Boken rekommenderas: nog, trots allt, åt dig som läst del 1. Men ha en näsduk i fickan då du läser (speciellt i bokens andra hälft) och ta gärna lite tid på dig. Att läsa den på bara några dagar som jag gjorde blir lätt lite för intensivt.