Stoltheten

I ett svagt ögonblick och med en släng av tidsoptimism gick jag förra veckan på insjungning till en ny kör, driven främst av min nyfikenhet på det nya musikhuset och för att ta chansen att kanske få sjunga i stor kör tillsammans med högklassig symfoniorkester. Insjungningen var riktigt spännande och glad i hågen traskade jag därifrån. Sedan råkade jag snubbla in på en artikel i HS som gjorde att det kändes lite oturligt att vara just mezzosopran:

Nåväl, idag kom då mejlet som förtäljde att jag är antagen som en av de ca 80 som ska sjunga i denna kör! Onekligen upplevde jag just då en liten stolt moment. Det känns trots allt rätt fint att vara en av de antagna mezzona, av 150 sökande. Fast i och för sig berättade de inte vilken stämma jag ska sjunga. Kanske de har placerat mig i tenoren? Om det är så finns det kanske inte riktigt lika stora orsaker till stolthet.


P.s. For the record så ska det vara sagt att jag tycker att det skulle vara bra, vettigt och rättvist med en proffskör i musikhuset, inte en kör av amatörer. Men nu då det ändå blir en amatörkör gläds jag åt att jag får vara med och sjunga i ett av världens bästa akustiska utrymmen.


Källa: http://www.hs.fi/juttusarja/penaali/artikkeli/Sis%C3%A4%C3%A4np%C3%A4%C3%A4sytesti+ei+pelota+korkeaa+tenoria/1135269901938