Uuh! Jag den stora teknikgurun har hittat ett fel på internet! På en journals webbsida är en författares namn felstavat! Lite pinsamt (för dem alltså)! Och jag har dessutom dubbelkollat för jag vill ju inte gärna citera fel själv. Men å andra sidan kanske författaren inte bryr sig så värst mycket eftersom detta är en artikel hon publicerade 1990. Och det är ju onekligen ett tag sen. Det pinsamma kanske egentligen ligger i det faktum att jag citerar till denna stenåldersartikel? Uff. Bäst att inte tänka på det just nu.
Och sen över till en annan internet- och artikelrelaterad grej: Alltså, det här att alla referenser enligt de nya reglerna måste ha ett doi-nummer, vad är grejen med det? Eller egentligen fattar jag nog grejen med det, för det är ju megasmart att man hastigt som attan får fram artikeln genom att använda det där numret. Men det jag inte fattar är varför detta nummer då inte kan komma fram genast man klickar upp artikeln i en sökmotor? Och varför det inte automatiskt överförs till refworks? Den grejen fattar jag inte. Det känns verkligen inte speciellt meningsfullt eller angenämt att sitta här mitt i natten och leta upp dessa doi-nummer på vissa artiklars full-text-sidor och på andra tidskrifters hemsidor, efter att först ha listat ut om just denna artikel ska kollas i full-textformatet eller på tidskriftens hemsida. Or-ka.
Och så över till ännu en artikelrelaterad grej: Mitt forskningsämne handlar om barn och precis som om det vore en självklarhet är en övervägande majoritet av de artiklar jag läser skrivna av kvinnor. Är inte det lite underligt och förlegat? Inget ont i dessa kvinnor alltså, de flesta artiklar jag läst är i sanning högklassiga och utgör viktig forskning, så well done them såklart. Men ändå, varför forskar män inte i barnrelaterade ämnen?
Så, sådant sitter jag här och funderar på en natt som denna då jag skippade min italienskakurs till förmån för att leta upp doi-nummer på internet. Åh, det är så glamoröst att vara forskare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar