Stoltheten

I ett svagt ögonblick och med en släng av tidsoptimism gick jag förra veckan på insjungning till en ny kör, driven främst av min nyfikenhet på det nya musikhuset och för att ta chansen att kanske få sjunga i stor kör tillsammans med högklassig symfoniorkester. Insjungningen var riktigt spännande och glad i hågen traskade jag därifrån. Sedan råkade jag snubbla in på en artikel i HS som gjorde att det kändes lite oturligt att vara just mezzosopran:

Nåväl, idag kom då mejlet som förtäljde att jag är antagen som en av de ca 80 som ska sjunga i denna kör! Onekligen upplevde jag just då en liten stolt moment. Det känns trots allt rätt fint att vara en av de antagna mezzona, av 150 sökande. Fast i och för sig berättade de inte vilken stämma jag ska sjunga. Kanske de har placerat mig i tenoren? Om det är så finns det kanske inte riktigt lika stora orsaker till stolthet.


P.s. For the record så ska det vara sagt att jag tycker att det skulle vara bra, vettigt och rättvist med en proffskör i musikhuset, inte en kör av amatörer. Men nu då det ändå blir en amatörkör gläds jag åt att jag får vara med och sjunga i ett av världens bästa akustiska utrymmen.


Källa: http://www.hs.fi/juttusarja/penaali/artikkeli/Sis%C3%A4%C3%A4np%C3%A4%C3%A4sytesti+ei+pelota+korkeaa+tenoria/1135269901938

Värmen

Igår ryckte mina fina grannar in, som de äkta life savers de är, och genom deras hjältemodiga insats blev mina fönster hastigt och lustigt tätade! Fatta, det är inte kallt i min lägenhet längre! It's the end of an era!

Dessutom såg det helt lätt ut att täta fönster. Tänk om jag hade fattat det själv, då hade jag inte behövt frysa i två och en halv vinter. Nå, hellre värme sent än aldrig. Dessutom är det nu en evig tur att jag har smarta och händiga vänner som kan (och ids) rycka in då de egna hjärncellerna sviker!

Mellanrapport

Nu har jag bemött gårdagens deadline. Dessutom nästan i tid, bra jag! Och för den nyfikna kan jag meddela att den egentliga texten nu ligger på 39 sidor medan "förkastad text"-dokumentet har uppnått imponerande 149 sidor. Det är helt klart lite synd att jag inte är så bra på att skriva text som är perfekt direkt.

Tankar om Fejan

Jag har funnits på Fejan sedan januari 2007 och mycket har hunnit hända där och förändras under tiden som gått sedan dess. Ni minns kanske tiden då alla statusar började med is..., hur glada vi blev då man plötsligt kunde like:a även kommentarer (inte bara statusar) och så irritationen över att allting hela tiden ändrar och man egentligen inte vet vem som ser vad och vem som egentligen äger vad längre. Fejan har upptagit en hel del tid och tankekraft för många av oss i snart 5 års tid. Minns ni att det fanns en tid då nästan varje träff / fest / gathering landade i en diskussion om Fejan? Då vi skrattade och sade att tänk, nu talar vi igen om Fejan! Tänk också på hur många sociala koder som av tvång har skapats under de senaste åren bara på grund av att alla funnits där - jag menar, var och en har varit tvungen att fundera på frågor som: vem får man friend requesta, vem är det okej att inte acceptera som vän, hur ofta och vad får/ska man skriva statusar om, vem är okej med att bli taggad på bilder, vilka foton får man ladda upp?

För min del har Fejan gått från att ha varit en kul grej med mycket info om vad alla gör just nu (äter middag, går på teater, provar kläder inför kvällen, fick precis veta att jag fått jobb, hurra semestern börjar NU) till att numera främst vara en informationsbank där folk postar reklam för happenings de är med och ordnar eller statusar som antingen behandlar någon stor händelse i livet (har fått nytt jobb! har fått barn!) eller är helt obetydliga och utan information (sitter på tåget! hatar novemberregn!). Ja, mycket har hänt på Fejan sedan vi började använda den, och en hel del tid har också gått till att fundera på och tala om hela fenomenet "Fejan" och allt som följer med det. Vi har funderat på vad man vill skriva där och vad det innebär. Och eftersom vi är vuxna, trevliga människor kör vi enligt principen att man är snäll mot alla på Fejan, man skriver inte illa om någon där. Bra karma, liksom, ni vet.

Här om veckan såg jag då plötsligt att en 10-åring jag känner är på Fejan. Och hon är tydligen "interested in men" och "in a relationship". Oj då, var min första tanke. Hoppas verkligen att hon och alla hennes jämnåriga polare får handledning och övervakning i fejananvändande. Hoppas de förstår att saker man skriver och gör på nätet finns kvar för evigt. Att fejan äger de bilder man lägger upp där. Att alla kommer att se det den dag hon meddelar att "is no longer in a relationship". Att man måste vara snäll med varandra på Fejan. Och att alla ser vad man skriver. Alla as in alla. Jaa-a, jag är faktiskt rätt glad att det knappt ens fanns internet då jag var 10 år gammal. Ganska många saker vi slapp fundera på då alltså.

Adventstid

Nu är jag hemkommen från ett kort men trevligt besök i den enda riktiga första advent-staden. Och min vistelse där fick högt betyg! Jag åhörde en mycket fin konsert*. Konstigt hur den här konserten, som alltid egentligen är nästan likadan ändå är så olika varje år. Jag hittade favoriter bland sångerna, bongade ytterst få bekanta bland frackarna och kåporna, hejade på solisterna och fick sjunga Hosianna som vi så innerligt önskade. Och så lyckades jag få min beskärda del av minglande efter konserten. Mycket bra.

Sedan levererade adventsstaden champagne och blinier med diverse fabulösa tilltugg. Och några sånger, först i forte men sedermera i pianissimo. Och funderingar kring om jag var med i kören på den mycket gamla, goda tiden, eller om det var på den gamla, mycket goda tiden. Inte så lätt att veta där inte. Därtill bjöd partyt på observation av gästernas klädfärgskoordinering, samt några diskussioner om mina stämgafflar (hahaha!).

Och frukosten var i sanning inte heller fy skam! Fina planer smiddes till en alldeles störtäkta latte (inklusive skummad mjölk och espressokaffe i högt kaffeglas!), parmaskinka, melon, ägg och allt man kan tänkas behöva en lillajulsmorgon. Dessutom vann vi i duellen!

Sedan steg jag på tåget i adventsstaden i strålande solsken och då jag kom till hemstaden var det så gott som helmörkt. Men det gjorde inte så mycket för hemstaden välkomnade mig med glögg, knäckebröd och skratt. Sämre kan man definitivt ha det.


*Julkonsert nr 1 för i år! Jag tror att det detta år sammanlagt kommer att bli 4 julkonserter som föräras min närvaro. Såvida det alltså ännu inte dyker upp något wild card som ökar antalet. Men så många som fjolårets sju konserter blir det definitivt inte.

Bästa hälsningen

Igår då jag kom in genom dörren till 2-årskalaset fick jag ett glatt leende och en puss som välkomsthälsning. Man blir ju alldeles varm om hjärtat av mindre.

Grejer som är fel. (varning för insnöat inlägg)

Uuh! Jag den stora teknikgurun har hittat ett fel på internet! På en journals webbsida är en författares namn felstavat! Lite pinsamt (för dem alltså)! Och jag har dessutom dubbelkollat för jag vill ju inte gärna citera fel själv. Men å andra sidan kanske författaren inte bryr sig så värst mycket eftersom detta är en artikel hon publicerade 1990. Och det är ju onekligen ett tag sen. Det pinsamma kanske egentligen ligger i det faktum att jag citerar till denna stenåldersartikel? Uff. Bäst att inte tänka på det just nu.

Och sen över till en annan internet- och artikelrelaterad grej: Alltså, det här att alla referenser enligt de nya reglerna måste ha ett doi-nummer, vad är grejen med det? Eller egentligen fattar jag nog grejen med det, för det är ju megasmart att man hastigt som attan får fram artikeln genom att använda det där numret. Men det jag inte fattar är varför detta nummer då inte kan komma fram genast man klickar upp artikeln i en sökmotor? Och varför det inte automatiskt överförs till refworks? Den grejen fattar jag inte. Det känns verkligen inte speciellt meningsfullt eller angenämt att sitta här mitt i natten och leta upp dessa doi-nummer på vissa artiklars full-text-sidor och på andra tidskrifters hemsidor, efter att först ha listat ut om just denna artikel ska kollas i full-textformatet eller på tidskriftens hemsida. Or-ka.

Och så över till ännu en artikelrelaterad grej: Mitt forskningsämne handlar om barn och precis som om det vore en självklarhet är en övervägande majoritet av de artiklar jag läser skrivna av kvinnor. Är inte det lite underligt och förlegat? Inget ont i dessa kvinnor alltså, de flesta artiklar jag läst är i sanning högklassiga och utgör viktig forskning, så well done them såklart. Men ändå, varför forskar män inte i barnrelaterade ämnen?

Så, sådant sitter jag här och funderar på en natt som denna då jag skippade min italienskakurs till förmån för att leta upp doi-nummer på internet. Åh, det är så glamoröst att vara forskare.

Deadlinen

Detta är veckan med deadlinen. Ni vet deadlinen som är forskarens bästa vän och värsta fiende på samma gång. Så, plötsligt lyckas jag nu, mot alla odds, jobba som en tok. Jag är noggrann, ganska effektiv och systematisk. Färgerna i mitt dokument minskar i stadig takt. Men. Detta är också veckan då jag måste jobba så mycket jag bara hinner för att bli färdig i tid, vilket gör att jag småspringer till allting. Och ni ska veta att jag hinner med mycket annat också. Sjunga i kör till exempel. Och gå på föreläsning, sånglektion, gym, kalas och insjungning. Och åka en sväng till Åbo på lite adventstjosan. Och förbereda och ha ett möte. Och luncha. Så ni förstår, det blir liksom en hel del småspringande. Men who am I to complain. Jag har hört berättas att motion är bra för hälsan. Och om man springer till (och på) roliga evenemang är det ju faktiskt inte så illa.


Och så kan jag inte låta bli att ge er en liten teaser på vad som kanskekanske komma skall. Här pågår stora planer! Planer som involverar en resa över Atlanten! För kanske en hel sommar! Smaka på den va!

Det nakna dilemmat

Jag brukar gå på gym. Efteråt brukar jag ofta gå hem och duscha, eftersom det är enklast att slippa bära runt på handduk och shampoo och whatnot hela dagen före gymmandet. Men av praktiska skäl har jag på senaste tid två gånger duschat på gymmet. Och båda gångerna har det uppstått en besvärlig situation. Jag har nämligen sett halvbekanta i duschrummet. Och alltså vet ni vad, det är liksom lite extra awkward att träffa på halvbekanta då man står helt naken och försvarslös i duschen. Speciellt då det är sådana personer man annars också skulle ha svårt att hitta nåt att prata om efter den obligatoriska nåmen heeeeej, hur är det med dig - frasen.

Så vad tror ni att jag gjorde då jag såg dessa personer? Stod jag där naken och hälsade generat eller vände jag ryggen till och smet fort som attan in i bastun?

Måndag, måndag, måååån-daaaag

Det är måndag idag. Och jag är irriterad för här försöker jag vara effektiv men alla sökmaskiner är så erbarmligt långsamma att jag snart går av i ren frustration. Det blir nämligen en ond cirkel av hela baletten: jag skriver in artikeln, sökmaskinen börjar snurra, jag får tråkigt och surfar in på nåt annat, och så går det en jättelång stund innan jag plötsligt minns att jag ju höll på att leta efter en artikel och då har jag såklart stavat fel i sökningen så den har inte hittat den arma artikeln och så börjar allt från början. Alltså jag blir så trött.

Gnäll gnäll gnäll. För att lite väga upp allt jomande kan jag meddela att jag har bestämt mig för att detta ska bli effektiva veckan av sällan skådad kaliber! Jag är faktiskt på ganska god väg redan, trots att sökmaskinerna motarbetar mig. Dessutom har jag bokat in lite rövartåg för veckoslutet, så det kan ju inte bli annat än bra!