I torsdags avhämtade jag min klänning som sömmerskan* hade fixat till lite. Eftersom det var en gammal vintageklänning vi hittat i en skrubb och som ingen vet när den senast tvättats slängde jag den i maskinen då jag kom hem. På ett skonsamt kortprogram, mind you. Trettio minuter senare plockar jag upp den ur maskinen och vad finner jag? Jo, att hela klänningseländet är fullt av småsmå hål. Hade det varit ett, eller ens två hål hade jag ju kunnat sy fast dem och ingen hade märkt något alls, men nu snackar vi om 20, kanske 30 hål! Min kvalificerade gissning är att det här strechtyget var så gammalt att det helt enkelt gav upp i tvättmaskinen. Denna klänning var mig inte speciellt nostalgiskt kär, så således var det ingen fara på taket, men lite tråkigt dock att den nu är obrukbar och att sömmerske-mamma dessutom lagt ner tid på att fixa till den.
Nå, ingen orkar nu sörja söndriga klänningar speciellt länge. Handlingskraftig som jag är traskade jag istället in i den butik, vars klänningar i skyltfönstret jag beundrat i flera veckor, för jag tänkte att man kan ju alltid se om nån skulle råka passa. Och tamigibrasan, jag provade tre klänningar, och av dem satt två som gjutna på mig! Jag kunde inte tro mina ögon, emedan klänningar för det mesta inte passar på mig (ni vet, är de passliga på ett ställe är de för små eller för stora på nåt annat ställe). Så eftersom detta ofattbara hände var jag ju tvungen att köpa båda.
Det moraliska budskapet i denna historia är alltså lärdomen om att man bör tvätta vintagekläder för hand och dessutom tvätta dem före man syr om dem. Dock är det trösterikt att denna historia slutar med konstaterandet att saldot liksom gick från minus en klänning till plus en. Fett bra!
* mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar