Läste om Linas narikkaskräck och kom osökt att tänka på min egen kortvariga karriär som narikkapersonal. Detta yrke prövade jag på en kväll i min ljuva ungdom tillsammans med några kompisar i samband med någon mässa (jag har förträngt vilken, och också varför just vi egentligen skulle sköta detta).
Att ta emot jackor var en enkel biff, medan det var värre att återbörda jackor till sina ägare, för då måste man ju minnas vem som skulle få jackan man hämtade. Jag minns speciellt en proud moment då jag fick lappen av ett medelålderspar och letade fram deras jackor. Då jag skulle ge dem jackorna hade jag dock glömt hur paret såg ut. Så jag gav jackorna åt ett godtyckligt medelålderspar som drog på sig dem och sen efter en stund kunde konstatera att "öh, detta är nog inte våra jackor". Så jag fick dem tillbaka och tvingades ge dem åt de riktiga ägarna som hade bevittnat hur jag gav deras jackor åt fel människor. Jag ba (pinsamt rodnande): "HÄR är era jackor, ursäkta att det tog en stund". Som ni förstår är alla glada över att min narikkakarriär blev kort.
Tur att jag är bra på annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar