Mitt hotellrum är på sextonde våningen. Konferensen är på fjärde och ibland tredje våningen. Gymmet och poolen är på femman, Starbucks på tvåan och receptionen på ettan. Som ni förstår åker jag en hel del hiss mellan dessa olika våningar. Hissarna finns längs med tre väggar i en skild aula med böjliga väggar. Aulan har liksom inga hörn alls (mycket mysko om ni frågar mig). Vissa hissar går till de lägsta och högsta våningarna och vissa går till våningarna i mitten. Det är, som ni förstår, bäddat för förvirring. Emedan jag tyvärr inte är så bra på det här med att gestalta min omgivning lyckas jag så gott som varje gång rådda bort mig. Då jag kliver ut ur hissen måste jag stanna upp en stund, dels för att förstå vilken hiss jag egentligen åkte med och dels för att komma fram till vilket håll jag riktigt ska gå för att komma till mitt rum.
Alltså all is egentligen well, för självklart hittar jag ju rätt varje gång (man är ju inte helt blåst vettja). Dock känns det lite snopet att kliva ut ur hissen och stanna upp och se sig förvirrat omkring, alternativt ta några steg åt ett håll för att sedan göra en tvärsväng (och så gott som snubbla över sina egna byxor) och gå åt andra hållet – då det står nån snygg PhD student kvar i hissen och ser på.
Walk with style liksom. Not.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar