Müslin

Idag var jag på fancy middag på restaurang. Eftersom middagen var sen och jag åt lunch tidigt var jag tvungen att äta ett mellanmål då jag kom hem från jobbet. Jag åt müsli. Vilket i mina kretsar skulle kallas stöd-müsli men i bloggkretsar troligen kunde platsa under rubriken för-ätar-müsli.

Kulturhelgen

För att göra skäl för bloggens namn vill jag nu delge er några av veckoslutets ögonblickshöjdpunkter:

- Att tonårstjejerna på konstens natt påkallade vår uppmärksamhet genom att säga Anteeksi, rouvat.
- Att få skumpa och få smaka på en massa bröllopstårtor på Konstens natt. Den vita var godast.
- Att i bilen lyssna på låtar från olika musikaler och från Hype och skrålsjunga med i stämmor.
- Att alla i mitt operapremiärsällskap oberoende av varandra tagit med oss Ta i ton - regnrocken.
- Att plötsligt vid middagsbordet brista ut i gapskratt då någon mindes turnémåltiden i Köln då man skulle lägga wurst och sauerkraut i soppan.
- Att se Henrik och Häxhammaren som många jag känner har jobbat så hårt inför. Och det syntes!
- Att sitta i krogträdgårdens varma augustinattmörker i skenet av stearinljus vi själva tagit med oss.
- Att komma hem till Helsingfors och bli bjuden på middag.

Om det här med vädret

Ni minns väl hur det varit med vädret denna sommar? Ifall ni glömt kan jag påminna er om att det ju varit hett, hett, hett varje gång jag haft ett musikrelaterat program. I övrigt har det ju varit riktigt angenäma temperaturer. Så för att styrka era minnen upprepar jag mig: sångfest - hett, bröllopskeikka - hett, operafestspel - hett, sommarteater - hett, sångkurs - hett.

Igår var jag på operapremiär i Åbo stad. Och hast du mir gesehen: det var 28 grader varmt och ytterst svettigt i staden.

Förr i tiden - nuförtiden, 0-1

Ni minns att jag skulle faxa ett studentintyg? Nå inget blev av det, för nu har 2011 övervunnit 1991! Jag har skriftligen fått lov att scanna en kopia av mitt studiekort och mejla in det. Länge leve nutiden!

Straffet

Ibland bestämmer man sig för att åka spårvagn hem. Exempelvis om man har en hel del att bära kan det kännas ändamålsenligt att åka hem istället för att släpa alla kassar efter sig längs med gatorna. Idag var det en sådan dag i mitt liv. Och tänk då hur glad jag blev då min spåra var den första som kom där jag stod och väntade. Ni vet, det är en liten vardagsseger det också, i all sin enkelhet. Nå, dessvärre blir ju somliga straffade genast, emedan spåran idag körde fel. Den svängde där den skulle åka rakt. Och där satt vi, ett random gäng passagerare, och tittade på varann. Man såg hur alla tänkte samma sak. Ba, klev jag på fel spåra? Läste jag fel nummer? Har linjen bytt? Har det hänt nån olycka? Varför säger chauffören inget? Och främst: ska jag åka vidare eller kliva av? Ja frågorna surrade tills någon stegade fram till chaffören och kommenterade att han åkt fel. Och den stackars unga chauffisduden rodnade upp till öronen och började febrilt trycka på en massa knappar och ringa centralen.

Jag då? Jo jag klev ur spåran, gick tillbaka till den riktiga hållplatsen och tvingades vänta åtta minuter på följande spåra. Så, somliga straffas helt klart genast för att de är lata och inte bara går hem.

Valittaminen kannattaa aina!

Ni minns den söndriga saxen, eller hur? Nåväl, allt är fridens liljor igen för nu ska jag få en ny sax hemsänd åt mig! Hurra!

Så har jag också köpt en fansy-schmancy folie som ska skydda skärmen på min iPod och som ska läggas fast medelst nån sorts spray. Nåh, då jag öppnade förpackningen var såklart sprayburken tom, den hade runnit ut i plastpåsen. Och om man betalar 19 euro för en liten plastbit vill man ju gärna att den ska fungera ändamålsenligt. Så jag marscherade raskt till butiken för att få en ny förpackning men det gick inte för sig för ingen annan har nånsin klagat på denna produkt. Man ba, jaha? Så, jag mejlade tillverkaren. Och så kom det då, Mejlet. Det började med ett käckt Hello och fortsatte med en presentation av svararen som meddelade att "I appreciate the opportunity to assist you". Så förklarade han att jag ska fylla sprayburken med vatten för det kommer att bli lika bra om jag gör så. Men, "as well as this option has worked for other customers in the same situation, we understand if you don't feel comfortable with it". Alltså ska jag nu fundera om jag känner mig komfortabel med vattenifyllandet eller om jag vill att firman ska skicka mig en ny burk från USA.

Så dagens plus i kanten ges åt trevlig kundservice. Heja dem!

What to do?

Om några veckor åker jag till Schweiz. Och trots att jag inte kommer att ha speciellt mycket fritid googlar jag lite runt för att se vad som är på gång i staden jag ska besöka. Nå, det enda som tycks hända då är en "Fachmesse für die Schweizer Tabakbranche". Alltså en tobaksmässa. Great. Känner att jag kanske inte ska gå dit, trots att det säkert är... jättespännande?

Om att vänta i ett väntrum

De senaste två dygnen har jag ägnat en ansenlig mängd av min dyrbara tid åt att vänta. Och sällan känner man sig lika mycket som en förväntansfull 7-årig skolelev som då man sitter i ett väntrum och väntar på sin tur. Som då det går 10 minuter över ens reserverade tid. Det går 20, 30, ja kanske 40, 45. Och i det skedet slutar man liksom bry sig om vilken läkare man får träffa, så länge man nu får träffa någon läkare. Så varje gång en av dörrarna öppnas och en läkare kliver ut och öppnar munnen för att säga namnet på nästa patient tittar man hoppfullt upp (precis som 7-åringen som önskarönskarönskar att läraren ska välja just henne) och skulle helst bara vilja hoppa upp och ner i väntrummet med armarna ivrigt viftande och utropa Pick me! Pick me!

Dagens fniss

Jag tycker det är lite småkul att sitta brevid den mycket artiga, vänliga och lågmälda dataduden som visar och förklarar hur saker går till, då sakerna plötsligt inte fungerar som de ska och han utropar TÄH?!

Varje gång.

Telefonen

I februari köpte jag en ny telefon. Nu skriver vi augusti och den har redan börjat sterva. Brukar telefonerna inte i regel börja göra det först då garantin gått ut?