Sportsemestern

Denna semester har jag inte legat på latsidan. Eller, visst har jag det också, för jag har solat och ätit och läst och sluibat. Men, samtidigt har jag semestersportat som aldrig förr. På Hawaii satsade vi på en hel del promenader, både på stränderna och i städerna. Och så hoppade vi ju titt som tätt i vågorna också. Men inte nog med det! På konferenshotellet fanns ett fitnesscenter som visade sig erbjuda vissa intressanta kurser. Så, förutom att gå på gym så deltog jag därmed i en HC pilatesklass med en ledare som inte lät oss ta det lugnt alls. Har aldrig varit på en lika effektiv och tung pilatestimme och måste säga att jag verkligen fick mersmak! Så valde jag också att delta i en yogatimme. Nu är ju yoga inte helt min grej, jag är liksom mer för det där med pilates, men den här timmen visade sig bli en av resans sporthöjdpunkter. Vi var bara fyra deltagare och själva timmen gick av stapeln klockan 6.30 utomhus på en veranda vid en pool. Det betydde att vi började yoga i mörkret för att avsluta timmen precis då solens strålar letade sig över taken och lyste på oss. Det var en verkligt fin början på den dagen.

I Colorado har jag också varit på den ena jumppan efter den andra. Jag har varit på gym, försökt gå på pilates men inte lyckats, samt gått på Chisel-timme och TRX-suspension training transformation. Dessutom, och detta var höjdpunkten, har jag simmat i en utomhusbassäng i snöstorm. Mycket, mycket feelis!

Efter den hårda Chisel-träningen idag när jag dock en viss oro över muskelvärken som med största sannolikhet kommer att infinna sig imorgon, troligen nånstans i en obekväm flygstol mellan Denver och London. Men sådan är ju sportarens lott. Och så har jag ju fått yoga i soluppgång och simma i snöstorm, i två väldigt olika delar av detta enorma land. Detta är verkligen kontrasternas resa.

Scenen för yogan i soluppgången.

Scenen för utomhussimningen i snöstorm (dagen efter snöstormen)

JRO’s top 5 reasons for loving the USA as observed by an American.*

Dear readers, for the first time in the history of ever, this blog is proud to present a guest blogger. Enjoy!

--------

1. Long and warm winter days (in select cities).

2. Mountains, volcanoes, and oceans (not seas).

3. Shopping sprees. At flea markets, outlet malls, and Whole Foods.

4. Starbucks. In a variety of sizes.

5. Friendly drivers. And people.

* This list is presented in no particular order; though if it were ranked in order of JRO’s preference, it’s likely that Starbucks and shopping would be tied for first place.

Paradisstranden

En av dagarna på Oahu begav vi oss i arla morgonstund ut på hike upp för den utdöda vulkanen Diamond Head. Utsikten därifrån var fabulös:

Japp, det är Waikiki Beach som ligger där framför det där ljusröda huset.

Stilla havet var vackert, som alltid.

Efter detta ville vi idka strandliv. Den strand vi siktat in oss på var redan fullsatt (eller alltså, parkeringen var stängd), så vi begav oss vidare för att hitta någon annan strand. Vi stannade vid Sandy Beach som såg vacker, om än blåsig ut och packade ut oss ur bilen och vandrade längs med stranden för att hitta ett lämpligt ställe att slå oss ner på. Medan vi letade efter Det Bästa Stället kom en Baywatch-dude* fram till oss och undrade om vi "are familiar with this beach?" Och vi ba, no, why? Och han ba: "well, if you wanna swim, this is not the beach for you. This is the beach for back and head injury". Vi ba oo-kej, let's not stay here och jag döpte om stranden till Scary Beach.

Scary Beach där i bakgrunden.

Så eftersom vi inte ville tillbaka till the tourist madness på Waikiki Beach så tipsade Baywatcharen oss om en annan beach som låg gömd bakom en McDonalds ca 10 minuter bort. Så vi körde iväg, hittade McDonaldsen, svängde in på en suspekt liten väg och parkerade på en liten obetydlig parkeringsplats. Så gick vi fram mellan träden och möttes av detta:

Bakom träden ligger paradiset!

Efteråt enades vi alla om att stunden då vi hittade denna strand var en av höjdpunkterna på resan. Det var verkligen en paradisstrand med turkost vatten, ofattbart mjuk sand, ljummet vatten, få människor och dramatiska berg i bakgrunden. Vår eftermiddag där var så osannolikt underbar att vi beslöt oss för att återvända följande dag.

Åh, sanden, vattnet, omgivningen.

Jag döpte stranden till Paradisstranden.

Det var fiilis på hög nivå att hoppa i dedär vågorna och ropa Woohoo varje gång en stor våg rullade in.

Folk gifte sig och bröllopsfotade sig på stranden. Tror att jag såg tre olika brudpar.

Tack stranden, du blev resans höjdpunkt.

* Han var egentligen en livvakt, men han såg sannerligen ut som en baywatch-dude.

HNL-LAX-DEN in gagnam style

Nu har jag, tyvärr, lämnat paradisöarna bakom mig men, dessbättre, tagit mig till Colorado. Här är det också fint, fast på ett annat sätt. Och här måste man ha vinterjacka och vantar. Det känns lite ovant såhär två veckor senare. Lite mer Hawaiiblogging är på kommande, men först en redogörelse över dagens händelser:

Flygresan hit var igen brutalt ansträngande, fast det inte var meningen alls (två flyg med bra byte mellan borde väl inte vara så jobbigt kan man ju tycka?). Jag hade ett nattflyg. Det var bra för att då fick vi en hel extra dag på Hawaii. Men det var dåligt för det blir dubbelt ansträngande om saker skiter sig mitt i natten då man bara vill sova. Jag skulle ta mig med två flyg: från Honolulu till Los Angeles och därifrån till Denver. Då resan äntligen var slut var jag två timmar försenad och hade boardat och stigit av fyra olika plan, packat om mitt handbaggage ungefär lika många gånger, suttit i tre flygplan som hade något fel och blivit ganska irriterad.

Såhär gick det till (jag vet att ni innerst inne behöver veta detta):

Jag var i god tid vid gaten till planet som skulle avgå 21.50. Då jag skulle boarda tvingades jag trycka in min handväska i kappsäcken för man får bara gå ombord med två items i händerna. Då jag kom ombord packade jag genast upp handväskan igen. Först var det lite strul med några passagerare som ville byta platser och sedan i alla fall inte ville det (what's up with that liksom?), medan hela planet väntade på deras såsande. Sedan visade det sig att vänstra dörren inte gick att stänga. Så personalen höll på och fixade den i ca en timme, medan alla satt i planet och väntade. Sedan meddelade de att planet inte gick att fixa så alla fick kliva av planet och vänta vid en annan gate i ca en timme medan ett annat plan städades och tankades. Ungefär vid midnatt lyfte sedan äntligen planet och jag fick äntligen sova några skakiga timmar på resan mot LA.

På grund av förseningen hade jag sedan bara 30 minuter på mig att hinna till följande plan i LA. Jag sprang således med alla mina kassar och rör och jacka och tjafs (igen! Lite deja vu över det här med svettigt springande på flygältet i LA kan man säga) och insåg att jag dessutom måste ta en shuttlebus för att komma till min gate. Nåväl. Då jag slutligen kom fram till gaten visade det sig att det var nåt problem med planet, så det var försenat. Just så, tänkte jag. Och seriöst, igen?! tänkte jag också. Vis av mina misstag passade jag under tiden på att packa in handväskan i kappsäcken så jag skulle kunna gå ombord på planet. Plötsligt visade det sig att vi fick boarda, men då fick jag plötsligt inte ta in kappsäcken i det lilla planet så därmed fick jag packa upp mina grejer igen och ge dem kappsäcken. Så lastade vi in oss i planet och fem minuter senare meddelade de att planet fortfarande är sönder. Och jag ba igen, seriöst, igen?! Så packade vi ut oss och fick sätta oss vid en annan gate och vänta. Nu hade jag ju dock inte längre kvar min kappsäck så jag hade inget att göra. Muntert. Så där satt jag i arla morgonstund, mycket mycket trött och ganska irriterad. Ett par timmar efter utsatt avgångstid fick vi äntligen gå in i ett nytt plan som forslades ut på banan. Där stannade planet och efter en stund meddelades det att vi har ett problem, för planet kan inte svänga till vänster. Alla i planet bara började skratta. Själv tänkte jag igen, se-ri-öst, i-gen?! Efter en stund meddelade de dock att this should not affect the flight security så vi skulle flyga iväg i alla fall. Jag ba, oo-kej. "Should" är kanske inte ett så jättebetryggande ord. Men sist och slutligen lyfte planet till sist och några timmar senare landade jag välbehållen i Denver, där mitt stackars resesällskap tvingats vänta på mig i två timmar (då den egentliga väntetiden enligt våra gemensamma tidtabeller skulle ha varit 20 minuter).

Dessutom, på det sista planet satt jag framför en familj med en liten skrikande bebis. Mamman försökte lugna babyn genom att högt och ljudligt sjunga Gagnam style åt barnet.

Dagens/nattens tema var därmed genomgående ett rungande se-ri-öst?!

Nu är jag dock lyckligen framme och redo för nya äventyr!

Strandliv!

Alla stränder är inte helt likadana.

Haleiwa, North Shore, igår.

Waikiki Beach, Honolulu, idag.

Semester!

Sola och bada, samt piña colada, det är vad som gäller just nu! Om jag förra veckan brände näsan och ena armen är det just nu ryggen som lider pin. Nu har vi dessutom nått den punkten i solmestern då det finns sand överallt: I sängen, i kläderna, i badrummet, på kroppen och definitivt i simpparen. Men jag klagar inte, jag får ju simma varje dag! Det känns lite som att denna tropiska ö är ett magiskt sagolandskap. Vart man än vänder sig finns olika sorters natur och vädret växlar flera gånger per dag. Dimman ligger tät över de lummiga bergstopparna samtidigt som solen glittrar på vattnet. Medan man solar faller några regndroppar för att plötsligt bytas ut till solsken och så tittar regnbågen fram. Det är fint här, hörni. Och imorgon är det flee market shopping som står på agendan och efter det flyttar vi till Honolulu!

Livet är gott, jag älskar Hawaii och vill aldrig komma hem.

Det japanska templet i Byoda Park, med fågeln Fenix högst uppe, representerande femininitet.

Japanska helgalna fiskar. Varför sprida ut sig då man kan trängas?

Svarta svanar. Så vackert!

Alltså solnedgångarna här är verkligen magiska!

Och vi ser regnbågar hela tiden.

Se nu fast.

Ah.

 

Stolt

Dessutom, under min posterpresentation kom en kille fram och ställde en massa frågor om min forskning. Då det kom fram att den är en del av min avhandling undrade han om jag kommer att publicera den någonstans? Och jag ba, "well, it is currently under review". Det har jag aldrig tidigare kunnat säga om det jag presenterat på konferenser! Fatta tillfredsställelsen i det!

Dessutom sade han sedan, "so if I e-mail you, could you send me the link to the article when it's been published?".

Jag ba: Hell, yeah!

Eller nä, egentligen sade jag: Yes, it would be a pleasure!

Det stora bildinlägget

Hello! Det här med internet endast på några få ställen visade sig leda till bloggtorka. Om man inte får blogga i hotellsängen bloggar man inte alls liksom. Anyways, har haft en fabulös vecka på Big Island! Konferensen var härlig, som vanligt. Jag har haft lyckade möten, rockade min presentation, hängt med gamla och nya bekantskaper och haft det allmänt underbart. Hotellet/resorten var världens konstigaste ever, men en sann upplevelse. Dessutom hann vi med en sjukt dyr men i övrigt superbra utflykt.

Och nu har jag tagit mig till Oahu och sammanstrålat med mitt resesällskap. Vi har hyrt en perfekt lägenhet på North Shore. Vi har en balkong med gungstolar och havsutsikt! Idag har vi mest handlat och promenerat på stranden, som är surfarnas paradis. Imorgon blir det heldagsutfärd till någon annan  mera simvänlig strand. Utöver det ska vi på hike, till Pearl Harbor, shoppa turisttjafs, njuta av vädret och skratta och skratta. Kan ni dessutom förstå att vädret är helt perfekt här! Helt perfekt!! Jag har inte alls sådär jobbigt hett utan bara njuter av den fuktiga luften och de varma temperaturerna. Fattar inte alls vad ni andra på fejan snackar om då ni skriver om snö. Med andra ord, jag har det bra. Mycket mycket bra. Hawaii är allt jag hoppades på.

Och så lite bildbevis över vad jag sysslat med:

När man åker till USA får man pizza som flygmat.

Kommit fram till resorten/konferenshotellet. Den hade en egen delfinpool.

Åkt på utfärd och sett en massa gråa fält bestående av lavastenar.

Plockat Macadamianötter och krossat dem med stenar. Mmm!

Har köpt nån sorts portugisisk munk på det sydligaste bageriet i USA, som finns i den sydligaste staden i USA.

Varit på Black Sand Beach. Den består av sand av lavastenar. Den var verkligen svart.

På Black Sand Beach fanns sköldpaddor.

Har varit i regnskogen. På Hawaii finns 11 av världens 13 klimatzoner! Tänk det! Det är bara Saharaöken och Arktis som fattas.

Varit på en aktiv vulkan! Här ser ni hur den heta lavan värmer upp regnvatten i jorden så att det bildas het ånga som strömmar ut ur hål i jorden.

Sett en enorm vulkankrater. Det var en imponerande syn!

Kollat in den aktiva vulkanen i skymningen och mörkret. Vi såg ånga/rök som lystes upp av den heta lavan nere i kratern. Så fint! De väntar att vulkanen ska få ett utbrott any day now!

Varit på konferens.

Åkt spårvagn mellan de olika delarna av hotellet. Man kunde också ta båt. Crazy. Fast både spårvagnen och båten var så långsamma att det visade sig vara snabbare att gå.

Sprungit av och an till hotellrummet som låg i en byggnad som var både inomhus och utomhus samtidigt.

Sett den berömda solnedgången på Hawaii.

Simulerat en plansch från 80-talet.

Tagit mig till Kona Airport. Ja, det är utomhus. Och gulligt.

Promenerat på North Shore på Oahu. Kolla in vågorna!

Mmm, strand!

Blivit blöt om fötterna.

Sett Iors hus! Vem hade trott att det fanns på Hawaii, och inte i Sjumilaskogen? Men så har det ju också en tendens att flytta på sig.

Aloha!

Jag har hittat fram till Hawaii och nu dessutom hittat nät!

Resan hit var i sanning brutalt ansträngande, seriöst alltså. Att sova kanske tre, max fyra oroliga timmar före avfärd var kanske inte det smartaste jag någonsin gjort med tanke på att göra resan angenäm. Och att komma till LA iklädd långkalsonger och ylletröja var kanske inte heller mitt fiffigaste drag någonsin (där sken solen över palmerna), speciellt inte då den olämpliga klädseln kombinerades med stress och brådis och stående i kö efter kö till kontroll efter kontroll. Men allra mest var resan oangenäm helt enkelt för att den räckte så arma länge. Att häcka i en plåtask tillsammans med en massa andra störande människor i 3 + 12 + 5 timmar är inte så himla hejsan. Vet dessutom inte om det var mera störande att sitta och göra inget i två timmar på ett kaotiskt Heathrow (finns nog inget flygfält som är lika stressande som det. Hela fältet är konstruerat så man inte får en lugn stund någonstans) eller att springa runt i sitt anletes svett på flygfältet i LA. Usch. Att inte sova ordentligt och sammanhållet på flera dygn hjälper inte situationen heller.

BUT IT'S OK!
För nu är jag här:

Och det fina i historien om den brutala flygresan är att jag inte verkar ha nästan någon jet lag alls! Har varit vaken från kl 6 och hela dagen lång idag! Kanske tricket för framgångsrikt jetlagsmotarbetande är att inte sova en lång natt alls på flera dygn, då blir kroppen bara glad då du äntligen till sist somnar, ingen skillnad vilken tid på dygnet det är.

Idag har vi inspekterat detta häftiga men lite absurda hotell, promenerat, konstaterat att prisnivån på denna resort är "lite hög", därmed vandrat till en butik och handlat, sedan simmat i en lagun och solat. Och jag har kanske sett lite av en val, men det kan också hända att det inte var en val. Men åtminstone har jag sett delfiner, flamingon, nån hawaiiansk nationalfågel, en simmande jättesköldpadda, några papegojor och en fågel med orange kalufs (min artkännedom är verkligen slående!). Så ni förstår, det nog sannerligen var värt den brutala resan för att få komma hit och vara här. Det är helt otroligt fint, skönt och avkopplande här. Imorgon blir det pilatesklass på gymmet och sedan en vulkanutfärd. Och sen efter det börjar businessen. I väntan på det, over and out!

p.s. I enlighet med den övriga prisnivån tycker de här rövarna att man ska betala skjortan av sig för internet på rummet. Det tycker inte jag, så därmed blir det surfande i hotellobbyn, vid tillfälle. Så, uppdateringstakten blir i enlighet med detta.

So long!

Wohoo! Jobbet är jobbat, postern är printad och väskan är packad! Väckning 4.45 imorgon, men vad gör det då äventyret väntar! So long peeps, nu ska jag ha en, om jag får säga det själv, i sanning välförtjänt semester! Puss och kram, vi hörs!