Idag gick jag på docpointfestivalen och såg dokumentären Known unknowns som handlar om Donald Rumsfeld. Därifrån gick jag med en känsla av att mänskligheten är ett arma eländigt släkte samt att vi alla, trots allt eller kanske på grund av allt, ändå innerst inne är så väldigt mänskliga. Man vet liksom inte vad som driver en människa, inte ens en ledare av världens mäktigaste stat. Man vill ju gärna tro att allt beslutsfattande på hög nivå görs med "the greater good" som ledstjärna. Men tänk om det ibland är så enkelt som att önskan om att inte göra bort sig styr en längre än vad den som ser allting utifrån, på avstånd, någonsin förstår? De mänskliga inre krafterna är ju ändå trots allt så förskräckligt starka, på gott och ont.
Sedan kom jag hem till ett mejl med ett nej. Jag ogillar skarpt sådana mejl, sådär på tal om olika mänskliga känslor alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar