Alltså Beethoven. Jag tror han hade lite otur när han tänkte. För nu har jag just skrikit mig igenom en hel körövning av hans nia. Det är lite absurt att det känns som en lättnad och framför allt bekvämt varje gång vi landar på ett fiss. That is, tvåstrukna fiss. För att inte tala om att vadsomhelst under det där fisset känns som balsam för halsen.
Seriöst liksom. Jag kunde lätt sjunga hela biisin en oktav lägre. På ett enda ställe, där tonerna nu ligger på ettstrukna d kunde det eventuellt bli lite problematiskt. Men det skulle trots allt bara vara på ett ställe. Nåjo, on the bright side så betyder väl detta att då vi når mitten av december kommer jag att vara så uppsjungen jag aldrig någonsin varit förr. Så, som vanligt gäller det att bestämma sig för om jag tills dess tänker se Beethovenglaset som halvfullt eller halvtomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar