Carpe f*ing diem alltså

Ni vet det där då man vaknar mitt i natten av magkramp men är för trött för att fatta vad klockan är eller att värkmedicinen släppt och man borde ta mera? Så man ligger istället där kanske en timme och svänger och dåsar och vaknar och krampar och drömmer underliga drömmar och undrar varför väckarklockan aldrig ringer innan man inser att den inte kommer att göra det ännu på kanske fyra timmar.

Då klockan sedan verkligen ringer där vid sjuhalvåtta så känner man sig inte alls särskilt utvilad. Fånga nu sen den där f*ing dagen.