Står det "skratta åt mig" i min panna eller?

Igår blev jag inom en tidsrymd på hela 10 minuter mållös två gånger. Första gången då jag blev skrattad rakt i ansiktet åt att jag är svenskspråkig och andra gången då någon gjorde sig lustig över att jag är kvinna.

Det verkar finnas en och annan attityd att bekämpa här känns det som.

Det nya svarta

För att få delta i ett möte till studiepris vill arrangörerna att jag skickar in ett intyg på att jag är studerande. Och det är ju lite prackigt men trots allt helt vettigt, så att, så långt förstår jag dem. Men alltså, det står att de inte kan garantera mig studiepriset om jag inte skickar in intyget per fax. Och alltså jag vet inte vad ni tycker, men är det inte lite 90-tal över den meningen? Jag menar, man kan ju också scanna och mejla. Eller typ ta med sig beviset och visa det vid registreringen liksom. Och dessutom: intyg? Vad är det? Ever heard of studiekort?

Men tydligen så är det nu fax som är det nya svarta. Så nu måste jag a) hitta en fax (seriöst, hur ser faxar ens ut??), och b) lära mig hur man faxar (seriöst, känns som ganska onödig kunskap att ha i det långa loppet det).

Bloggtipset

Jag tycker att ni också ska följa med den här resan med transmongoliska järnvägen till Mongoliet och sedan vidare till Kina och Borneo. Resenärerna har matchande tuulipukun och somnade redan efter Dickursby, så jag har på känn att det blir en rolig bloggresa.

Okej så det blir tydligen en myggrik sommar i år.

Men vad är grejen med att myggsprej luktar rakvatten? Tycker det är lite otrevligt.

Idag, lördag.

Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut.
Och strax förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.

B. Setterlind

Kärleken till simhallen och viktig fråga.

Jag befinner mig i mitt försommarparadis. Här är allt sig likt och som det ska, fast samtidigt ändå inte alls. För att få lite lugn och tankepaus inför morgondagen åkte jag till simhallen. Och nu nyss hemkommen känner jag mig tvungen att delge er min kärleksförklaring till försommarstadens simhall. Där är nästan aldrig fullt. Idag, tex, delade jag bassäng (ja, bassäng. alltså inte bana utan en hel bassäng) med en annan person. Och då jag bastade befann sig ingen annan i hela duschrummet. Harmoni. Allt det här utrymmet gör att man kan ta ut svängarna ordentligt då man simmar, ingen risk att man knockar någon som simmar bredvid. Man kan lägga sig raklång i bastun och ta det lugnt. Ja, och frånvaron av störande element (ni vet störande typer som simmar i vägen och sånt) gör att man kan och vill simma längre än man brukar.

Dock har jag ett basturelaterat problem jag inte kan lösa. Ni vet såna där blåa engångssittunderlag man ibland får i simhallar? Som har en glansig och en "sträv" sida? Nåh, tell me: vilken sida ska vara uppåt? Jag fattar inte. Detta är alldeles för högteknologiskt för min intelligens att greppa och det stör min bastuharmoni varenda gång för jag tror alltid att jag gör fel. Och så kan vi inte ha det. Så?

Tack på förhand och varma hälsningar av perfektionisten.

Idag, onsdag.

Bedrövelsen

Ni vet känslan då man packar upp sin väska och plötsligt hittar en hel oöppnad chokladstång man inte visste att man hade där? Man ba jee och känner sig som att man vunnit en liten vinst. Döm då om besvikelsen då man kastar ett snabbt öga på bäst före-datumet och inser att chokladen var bäst före januari 2010.

Då känner man sig som att man förlorat i lotteriet och ba, what a waste.

Dumt huvud får... dumt huvud lida

Alltså jag fattar inte vilken jubelidiot som planerat in statistikmöte måndagen efter sångfesten. Seriöst, det var ju en bragd i sig att ens stiga upp, för att inte tala om att ta sig till jobbet med rätt saker med*. Att tänka logiskt är definitivt överkurs idag. Synd att jag ska dras med ett så förskräckligt dumt huvud att jag straffar mig själv såhär. Det är så man får huvudvärk på kuppen.



* Hittade dock nyss körhalsbandet i väskan. Men hellre en fel sak för mycket än ingen av de rätta sakerna, I say. Smart av mig va att ta samma väska som igår - chansen att pricka lite ditåt rätt i packningen var åtminstone marginellt större.

Om hur man vet att det varit sångfest, en varm och rolig sångfest

Samtliga kläder i den välpackade kappsäcken är sunkiga, mycket mycket sunkiga.
Man har lite ont i benen. Och för att vara ärlig, i håret också.
Man är alldeles slut i huvudet av att koncentrera sig i värmebölja och av att göra sitt yttersta för att sjunga rent samtidigt som man dryper av svett. Och av att se till att befinna sig på rätt ställe i rätt tid med rätt saker med och rätt kläder på.
Man hittar halvätna påsar av stödnötter och stödgodis i väskan.
Nästan ingenting har hänt på fejan under tre dagar eftersom en stor del av mina fejanvänner varit upptagna med samma saker som jag.
Solfjädern ser lätt sliten ut.
Det snurrar en massa sånger i huvudet.
Skrattmusklerna är ömma och sångminnets 90-talsfilial är sannerligen aktiverad.
Man har haft roligt!