Det här med hö för ett asfaltbarn.

Först åker man på en turné där uttrycket "vad är hö?" myntas och används till lust och leda. Under de tre därpåföljande åren återkommer frågan med jämna mellanrum och föranleder alltid lika mycket fniss och besserwisser-huvudskakningar. Jag menar hallå, hur svårt är det nu att veta vad hö är liksom?

Då känns det lite snopet att, tillsammans med samma personer som var med då begreppet myntades, stå ute bland hästar och börja diskutera skillnaden mellan hö och halm. För då kan det minsann visa sig att ingen vet vad hö egentligen är. Utom hon som äger hästarna. Men hon var inte med på nämnda turné så vi säger att det är förklaringen till att frågan inte fick sitt svar redan då.

Alltså man undrar - vad ÄR hö? Bäst att hålla sig till den asfalt man känner till.

Om hur man vet att man inte är på topp

Idag tog bilsällskapet sig en paus längs med motorvägen för proviantering (ibland inser man precis hur mycket man behöver, kräver och inte klarar sig utan karkki då en i sällskapet helt oskyldigt säger "äsch att vi inte köpte karkki till bilresan"). Jag köpte tre (naturligtvis endast fruktansvärt nödvändiga) ting i butiken och kassatjejen sade att jag skulle betala 5,25 euro för kalaset. Så gräver jag i min börs en stund, hittar sedlar och mynt, ger kassatjejen tjugofem cent, tar mina saker och börjar gå iväg. Först då jag hör ett försiktigt "ööööh, anteeks" bakom mig inser jag att jag fortfarande håller i sedeln jag också skulle ge henne.

Så, ifall nåt liknande skulle råka hända er kan jag berätta att det är ett säkert tecken på att ni inte är helt på topp. Att dessutom en annan i bilsällskapet köpte micropopcorn - för att det just då verkligen behövdes popcorn - och värmde dem i bensinstationens micro för barnmat bekräftade liksom att-inte-vara-helt-på-topp-känslan. Sammanlagt gjorde dock dessa händelser hemfärden rätt rolig.

Äventyr

Datorns äventyr bara fortsätter. Man kunde tycka att det räcker med att ha fått besök av hästar från Troja och andra illasinnade gäster och att dessutom ha agerat cykellampa. Vem som helst kunde bli lite trött av all denna action på en och samma vecka. Men nej. Nu ska datorn dessutom få åka på äventyr via simhallen till skärgården. Men med buss denna gång.

Men här går det inte att vara vek och falla i lathetsträsket eller för impulser av trötthet. Det är viktigt att datorn vänjer sig vid resande och oväntade händelser samt motionerar regelbundet så att den är väl förberedd för resan till Medelhavslandet om två veckor. Eller, en och en halv vecka är det faktiskt bara så det gäller att ligga i nu medan tid är.

And the award goes to...

Såhär är det. Om man får virus och trojanska hästar och alla möjliga sorters rödblinkande elände i datorn löser man enklast detta problem med att inte stänga av datorn utan hålla den öppen med alla webbsidor öppna, lägga den blinkandes och lysandes i cykelkorgen och fortare än blixten peda till Datagurun (ja, jag sade inte att man känner sig fiffig där man pedar med den blinkande datorn i cykelkorgen men vad gör man inte för internätets skull). Sedan kan nämligen Datagurun fixa och trixa och hålla på medan man själv tar det lugnt och går på bio. Då man återvänder till Datagurun kan man bli serverad varma smörgåsar till lite tv-serier samtidigt som datorn friskförklaras och den mirakulöst blivit snabbare.

Dataguruns idolstatus har nu sannerligen utökats från tvserierna till att också gälla allmänt datafix och trix, och därmed går Datafixar-awarden 2010 till ..... *trrrrr*... DATAGURUN!

Angående viruset i datorn

Bonnlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit.
Pottsork, snuskiga snork, din ruttna rot, din fulla kork.
Avskum, spattig och krum, du är så jävla dum.
Ditt usla gam, din slemmige torsk, förnicklade, pappskalle skum.

Förbanne mig!

Lägg ägg, slibbiga drägg, skitstövel och bandit.
Slashas, ditt vidriga as, piss och pest och senapsgas.
Sopprot helidiot, fan vad det bär emot.
Din sabla bock, ditt feta arsel, våga dig aldrig mer hit!

(Magnus och Brasse: Svordomsvisan)

Längtan

Jag lyssnar på musik och försöker hålla mig från att klicka på julsångerna. Det är lite lite för tidigt ännu. Men oj, vad jag längtar. Om några veckor är det också okej att plocka fram julstjärnan och -ljusstaken. Jee!

Och. Efter julen kommer våren och då ska jag börja sjunga operaarior har vi bestämt!

Det finns en massa skoj att vänta på nu, hurra! Och tydligen har jag lite koncentrationssvårigheter idag eftersom jag mest sitter och funderar på sånger av olika slag... Hm.

Lycka

Lycka är en handledare som säger "Don't worry, det ordnar sig" och vänner som lovar fixa en hejaramsa oberoende av hur det går för mig.

Berg- och dalbanan

I morse tänkte jag skriva ett inlägg om hur mycket jag gillar det jag sysslar med just nu, hur kul det är att jobba med detta, på detta sätt och med dessa människor. Hurra hurra, liksom.

Men nu är det eftermiddag och jag är inte alls glad. Snarare känner jag mig synnerligen misslyckad och besviken på mig själv. Gråtfärdig kunde man nästan säga.

Jag skulle kanske behöva lite emotion control här. Det börjar bli lite irriterande med dessa forskningsrelaterade mood swings.

Höh

Det lönar sig inte att pressa sig igenom 10h framför datorn och få en massa gjort på måndag för då är man så trött på tisdag att det enda man vill göra är lyssna på musik och dricka kaffe.

Det eviga dilemmat

Jag har ett stort problem: Siffrorna yksi och yhdeksän i böjd form finns på samma ställe i min hjärna. Åtminstone är det den enda vettiga förklaringen till att jag alltid blandar dem. Varje gång. Därmed är jag nu lite osäker på om jag just i telefon sade att jag vill ses den elfte eller den nittonde. Och dessutom är det alltid sju dagar mellan den elfte och den nittonde. Det hjälper alltså inte att säga veckodagens namn framför siffran för det är alltid samma veckodag. Det är dömt att misslyckas. Jag är dömd att misslyckas.